Min magiska plats
Det finns platser som har något extra. Där jag nästan alltid mår bra. Där turen verkar vara på min sida. Myckelgensjö är en sådan plats! Pärlan som vi hittade en småregnig dag efter en lång och ganska tröttsam biltur. Där solen plötsligt bröt fram mellan molnen och Lill-Alfred lekte vid gungorna på den fantastiska sandstranden och cyklade längst den fina sagostigen. Sedan dess har vi åkt dit varje år och platsen bjuder ständigt på nya äventyr
❤️ I Myckelgensjö har vi simmat i en fors. Där har jag fått några av mina vackraste sjalbilder. Dit tog jag med lillebror första sommaren han var här och Maria, Lovis och Svala när de besökte oss i fjol. Varje år har jag sagt: här skulle man tälta. I år blev det äntligen av!
Planen var att Svea och jag skulle tälta tillsammans med Anna, Johan, Arvid och Unni. En upprepning av vår underbara utflykt vid havet för två år sedan. Vi peppade, packade och planerade. Så, dagen innan, fick Svea feber. Stackaren! I sista minuten bytte jag barn. Till en peppad Alfred som ville fiska i alla vatten han kunde hitta. Lite tveksam till att sova över. "Visst visst" sa jag och tänkte att du har inget val. Så kom vi tillslut på väg ändå. På efterlängtat äventyr.
Ingen brådska! Det är ett bra motto på Semestern. Därför körde vi lugnt. Pausade på vägen. Omsjö är ju också ett härligt ställe. Där kan man äta glass och spela minigolf. Det gjorde vi. Alfred vann, för annars skulle stämningen vara förstörd innan vi ens kommit fram. Tur att en mamma kan njuta av att förlora!
Vi hoppade ur bilen. Haffade badbrallor och en håv. Hann bara ta ett par steg ut på sanden. "Hallå hallå du måste hjälpa oss, kom!" Alfred blev nog lite perplex. Den lilla pojken på fem år var helt oblyg. Ville fånga fisk. Det hade de gemensamt. Så fick Alfred genast en kompis!
När Annas familj parkerade hade vi redan hunnit fiska på flera ställen. Dock utan fiskelycka. Med fullt fokus på min stora lilla pojke hade jag hjälpt till med drag och berömt när han kastat. Tagit kort och skickat små klipp till familjen. Vårt eget lilla lugn. Nu fick han stå ut med att dela min uppmärksamhet med en ny familj. I början var det lite jobbigt. Rastlösheten. Den arga rösten. "Jag vill fiska!" "Jag vill ha supen - NU". Det tar ett tag att landa men det är värt tålamodet!
Efter fika, bad och paddling tog vi oss ut på udden. Det var här jag tänkt att vi skulle tälta! Med vatten på båda sidor. Skyddade av tallar och med grillplats, bord och dass nära till hands. Alfred spökade omkring. Ville tillbaka till bryggan. Först sa jag nej. Rädd för vattnet trots den grunda sjön. Sen tänkte jag att vad är väl camping om inte frihet. Så jag släppte honom fri. Han försvann. Jag satte upp tält med hjälp av en peppad Arvid. Tände en eld och förberedde för middag. Blev lite stressad när lillkillens familj kom strosande och Alfred inte var med dem. Måste hitta mitt barn! Vilken oansvarig mamma. Men så kom han. Hoppande genom skogen. Hade suttit i bilen hela tiden. Inte ens nära vattnet. Lugnet sänkte sig åter. Över fiskare, lägereld och ängsliga mammor. Tills Arvid trampade på en glödloppa och det blev livat på udden igen. För så är det ju att campa med barn. En blandning av oro och lugn. Tillslut löser sig det mesta ändå!
Medan en ledsen tvååring kröp in i tältet med pappa och en hungrig ettåring la sig och ammade med sin mamma begav oss Alfred och jag på fisketur. Nu MÅSTE han få napp för att hans dag ska kännas lyckad! Jag fick bära honom till stranden. Min starka tuffa pojke som slappnat av i avsaknad av pappa och stora kompisar. Som kan känna sig både liten och stor tillsammans med två småttingar och en närvarande mamma. Snart ska han vara en fiskande liten man. Fram tills dess kan man hänga och mysa en stund.
Vi hämtade vår SUP på stranden. Paddlade ut i den grunda sjön. Lät Alfreds spö släpa efter. Försiktiga så att kroken inte skulle skada farkosten. Snart allt modigare. Man kunde kasta lite. Kunde veva och släppa ut. Vi vågade oss ut på djupare vatten. Vinkade till vårt lilla läger. Rundade udden, besvikna över bristen på napp men med ro i kroppen från den sjunkande solen och det stilla vattnet. Vi två och tystnaden på sjön.
Hela vägen runt hann vi. Började tappa hoppet om fisk. Då nappade det plötsligt! "Fisk fisk" ropade Alfred och halade upp en sprattlande abborre. Jag skyndade mig paddla in till land. Få fram håven. Ta loss kroken. Jag som inte är en fiskare. Hur skulle vi döda stackaren snabbt utan klubba? Det slutade med att jag vred nacken av den. Blundade. Kände i magen att släckte ett liv. Som människan gör för att äta. Fram med lilla saxen. Rensa på plats. Försiktigt placera fisken i håven igen. Inte tappa bort. Så var fiskelyckan påbörjad. Strax därefter kom nästa napp. En fin abborre som släppte innan håven hann fram. Därefter en till. Glidandes längs en svart kantade av lummig skog. Klockan var läggdags. Magin på topp. "Stackars pappa som inte får vara här nu!". Sen gick linan av. Dags att paddla hem igen!
Om vi varit hemma skulle Alfred sovit, efter en stund framför teven. Jag skulle tittat på klockan. Hållit rutinerna. De finns inte här i skogen. Istället tände vi en lägereld och grillade varsin abborre medan kvällssolen sjönk. Pratade en stund. Kröp in i vårt tält. Läste ett kapitel i Fiska med Frans. Sen slocknade vi båda snabbt.
Jag är bra på att sova i tält. Det är tydligen Alfred också. När jag vaknade vid klockan sju, till myggors surrande och fåglars sång, sov han fortfarande. Han slog upp ögonen när jag prasslade med min bok. Tio till sju. En bra natt för mig. Bara aningen kortare än vanligt för honom. Så tänder vi elden igen. Snart vaknar Annas familj. Det är hungriga barn. Otålig Alfred. Unni som vill amma. Ved som ska hämtas. Gröt som ska kokas. Men ändå - snart hittar alla sin plats. Unni på en filt. Arvid en boll. Alfred börjar agera barnvakt. Frukosten landar i magarna. Anna och jag hinner prata. Johan kretsar runt och ser att all får i sig mat. Planer för dagen göra upp. Fiska i forsen. Fiska från SUP. Glass på hembygdsgården. Vad från stranden. Trötta barn som behöver sova dag. Trötta vuxna som behöver en paus ibland. Tält som får stå kvar tills vi måste hem. Vårt lilla läger.
Alfred får springa fritt en stund. Paddla själv medan jag håller koll från stranden. Vi fiskar och röjer. Sätter småttingarna i varsitt bärdon. Min kropp njuter av att ha en mjuk, varm tyngd på ryggen igen. Så rör vi oss sakta stigen mot forsen. Får sällskap av Alfred på halva vägen. Traskar längs stigen som Alfred och Svea cyklade på för ett par år sedan. Nu är det utan problem gång-avstånd för vår sjuåring. Snart är vi framme vid forsande vatten.
Största minnet från forsen? "Abbojje, sära kniven!". Arvid ser storögt på när Alfred drar upp en fin abborre. När jag fångar den i håven. Knäcker nacken. Sprättar upp magen och rensar på plats. Första gången någon sågar i ett djur. Det minns man! Utöver det? Så badade Alfred och jag för att hämta ett drag som fastnat. Tappade därefter ännu ett som blev kvar. Däremot lyckades Alfred få en spinnare som annan fiskare tappat på sin krok. Plus minus ett alltså! Vi klättrade bland stenar. Fikade vid vindskydd. Spelade munspel en stund.
Bara någon timme senare var Alfred och jag tillbaka vid forsen, fast i en SUP. Barnen sov. Föräldrarna vilade. Vi paddlade sakta hela ån. Vände när det började strömma. Ytterligare en abborre fångades. Den fick simma tillbaka och växa på sig lite mer. Tre släppte ända uppe vid håven. Det gjorde inget. Vi hade ätit grillad abborre så det räckte för den här gången. Istället njöt vi av stillhet och samtal. När vi kom tillbaka var vi mer sugna på glass än på fisk. Det vara Arvid också. "Åka äta gass" meddelade han genast vi dök upp vid tälten. Så det gjorde vi.
Myckelgensjöglass och långa skruvade isglassar och varsin kopp kaffe. Vid vackra timrade byggnader. Lite sjalfoton. Lite hinderbana. Lite upptäcksfärd bland gamla attiraljer. Gammelgården i Myckelgensjö är himla vacker och mysig.
Det besöket blev slutspurten på vår camping. När vi kom tillbaka till lägret packade Anna och jag ihop tälten. Johan lagade middag. Alfred fiskade från stranden. Det blev en sista lekstund på filten. En sista fotbollsmatch. En sista pratstund. Sen hejdå.
Alfred och jag hade ett mål till innan vi var färdiga. Att fiska regnbåge. Vid det laget var min telefon död för jag hade glömt att packa möjlighet till laddning. Litegrann ställde det till det för oss för betalning skulle swishas omedelbart på plats. Vi bestämde oss för att fiska ändå. Fota skylten. Swisha så snart telefonen fått ladda. Men det kändes halvers. Lite som att vi tjuvfiskade, vilket vi faktiskt gjorde. Alfred ramlade ner i ett hål på flymossen märkt med "beträdes på egen risk". Inte nappade det heller. Förrän jag gick fram till en bil som rullade in och såg ut att tillhöra en kontrollant. Erkände vårt beslut att betala vid möjlighet. Fick en tumme upp och hjälp att hitta vågen. Då - FISK - ropade Alfred. En fin regnbåge och vi kunde åka hem. Som om regnbågen väntat på att vi fiskade lagligt! Till råga på allt började ett avsnitt av "fiska i P1" precis när vi satte oss i bilen. Det kändes som vi hade en god kraft med oss ❤️
Det var den resan. En fin tur. Tillsammans med en fin pojke. Det var synd om Svea som blev sjuk men jag är tacksam över att jag fick ensamtid med Alfred. Det händer inte så ofta numera.
