Hjälpa varandra
Jag minns en januaridag för ungefär fem år sedan. Daniel var på jobbet. Jag var hemma. Kanske det var morgon innan jobb. Eller mitt på dagen. Kanske jobbade jag hemifrån. Alfred var på förskolan. Bara någon vecka tidigare fick jag veta att jag var
gravid med andra barnet. Jag visste inte om jag skulle hurra eller förtvivla. Sommaren som kom skulle ju kroppen läka. Träna. Bli stark igen. Jag som mått så dåligt under hösten. Nu orkade jag egentligen inte bära och föda ett barn till. Känslan
var så annorlunda än när jag väntade Alfred. Så, denna morgon, fick jag så ont i magen. Det kommer blod i toaletten. Blod med klumpar. Jag var så säker. Det här var ett missfall. Jag ringde 1177. Fick en tid för kontroll. I ÖVIK! Det var bara
att sätta sig i bilen. Förbereda sig på väntan. Jag hann tänka mycket på väg dit. På barnet som inte skulle bli. På sommaren då jag kanske ändå skulle få träna. Att det kanske var lika bra så här. Eller inte. Kontrollen drog ut på tiden. Jag
insåg att jag inte skulle hinna hämta Alfred. Föräldrarna bodde fortfarande i Skåne. Så jag ringde Leif. Fina underbara Leif. Som klippte vårt gräs ibland. Plogade uppfarten en vinter när vi var i Skåne. Som tog hand om Dante en vintervecka
när vi var i fjällen. Leif hämtade. De fixade middag. Jag behövde inte stressa.
Det var inget missfall! Nästan åtta månader senare kom underbara Svea, frisk och kry. Graviditeten gick bra trots att kropp och huvud var lite trötta. Samma vår flyttade mamma och pappa upp. Men om det behövs, då vet jag att vi har grannar som
ställer upp!
Jag vill att ett kvarter ska fungera så. Vi finns för varandra! Så när Ziad skrev till mig på min sista dag, bad mig hämta tjejerna när han och Hawraa var på sjukhus, var svaret enkelt. Självklart! Det löser vi. Det blev en mysig eftermiddag med
pannkaksbak, lunch, studsmatta och lek på gården.
Några dagar senare ringde Jocke. Brorsan som tagit Alfred en natt när jag behövde åka bort. Som nattat båda hos oss när jag blev fast på bingo-jobb. Brorsan som varit tränare, skjutsat till träningar och matcher och tagit Alfred till frisören. Nu
undrade de om Lova kan få vara med oss några dagar under deras sista jobb-vecka. Men första dagen kunde vi inte. Då hade vi ju själv lejt in barnvakt. För att kunna måla huset. Det löste sig fint! Barnvakterna (alltså bästa mamma
och pappa) tog med sig alla tre till Junsele Djurpark. Vi fick jobba ostört ända till middagen.
Sedan kunde vi gladerligen ta hand om Lova ett par dagar. Låta barnen ta hand om varandra! Solen stekte lika varmt som under hela sommaren - ja kanske ännu varmare - och runt omkring oss tornade åskmoln uppnosig. Det mullrade i dalen. Vi satte upp tält.
Först ett med utsikt över älven. Det blev tjej-tältet. Därefter ett till, i syrenbusken. Där fick killarna härja. För gården fylldes med fler barn än Lova. Det var Vilgot, Viola, Melker och Mira. Hux flux kunde jag hjälpa ännu
en familj när Melkers föräldrar behövde åka bort samtidigt. Ett barn mer eller mindre till lunch och lek gör ingen skillnad!
Det lektes mamma pappa barn, camping, fiskedamm och bus. Det åts riskaka, låtsas-stekt-riktigt-bröd och glass. Vi längtade alla efter bad men åskan vägrade braka lös och försvinna.
"Vi vill bada"! Jo alla skulle behöva ett bad. Men det går inte att bada i älven när det åskar. Poolen är grön och jag vägrar byta ut vatten förrän jag vattnat ner allt befintligt i rabatterna, i den här torkan sjunker grundvattnet
alldeles för snabbt. Men vattenspridaren kunde få gå en stund. Vid pappas nysådda gräs för att förena nytta med nöje. Sen cyklade vi till sandgropen istället. Med löfte om vad dagen efter. Plus en stund i Jockes pool när Lova lämnades.
Nej, barnen blev inte badlösa dessa dagar med Lova! Dagen efter hängde vi på Risön i flera timmar tillsammans med mina föräldrar. Sen hann vi bara med lite vila hemma innan de kastade sig i poolen hos Jocke. Det här blev dagen då Svea
tog sina första simtag, under vatten och litegrann över ytan.
Jag var helt slut efteråt. Nöjd med att bara ha mina egna barn, och dessutom min egen man, hemma dagen efter. Också nöjd med att ha fått låna Lova och fått möjligheten att ställa upp. Nästa gång är det min tur att behöva hjälp,
och då vet jag att de finns där, alla fina grannar och hela min familj ❤️🙏
