Kära blogg
Hej bloggen. Nu tänker jag prata direkt med dig, för det var längesedan senast. För någon vecka sedan läste jag igenom massvis av gamla inlägg från 2014-16. Insåg hur viktig du varit under många år. Hur många beslut du hjälpt mig att ta. Hur många tankar du fått dela med mig. I bloggen har jag sparat utvecklingen från student till inspektor. Från singel till kär till mamma. Du rymmer friska dagar, sjuka dagar och filosofiska dagar. På senaste tiden har du nästan mer blivit en foto-kalender än en dagbok. Så måste det också få vara ibland.
Livet som mamma känns ibland lite som att leva i en storm. Jag har fångat glimtar av vardagen som man kan fånga virvlande löv i vinden och försökt hinna klistra in dem i mitt album medan stormen jagar vidare. Att lugnt filosofera varje dag, varje kväll, som under ensamtid och graviditet har det varken funnits tid eller kraft till. Så måste det också få vara ibland.
Nu känns det dock som om någonting förändras. Svea är fyra år. Alfred är sex. Nu kan Alfred läsa bok för mig, till och med små bokstäver. Svea kan leka själv på rummet. Båda kan sitta länge vid ritbordet. Pyssla och dona. Egna rum har de fått. De ska du snart få se bloggen! Alldeles nästan färdiga. Nu kan jag förklara att mina tankar behöver få ta plats, och det förstår och respekterar de. Nu kan jag lägga mig med en egen bok. Rita egna bilder. Nu får jag ta plats i mitt eget liv igen. Så måste det också få vara ibland.
Det är vinter ute bloggen. Efter flera dagar med plusgrader och smältande snö kom det flera centimeter under natten. Det är bra! I skogen körs vintervistet längs vintervägar. På fritiden åker vi slalom, skridskor och längdskidor. Fast inte just nu. För idag skulle vi ha åkt till himlabadet och träffat efterlängtade vänner. Istället fick Svea feber. Vi får vara hemma med egna tankar. Läsa böcker. Rita. Plocka stök. Kanske städa. Kanske måla. Svälja besvikelsen. Så måste det också vara ibland.
