Rädd för livet
Eller utan extra vila kanske jag ska säga, för anpassningar är en del av livet just nu. Jag äter anpassat. Jag tänker efter. Jag balanserar. Jag pratar om vad som hänt och vad jag har framför mig. Jag lever i en kropp som ännu inte är helt tillfreds.
Jag får det helt enkelt att funka. Jag vill bara leva och trivas med livet. Uppskatta dagarna. Se fram emot framtiden. Inte tänka efter för mycket.
Att äta bra känns lätt. Det känns skönt. Det är mat jag tycker om och att välja bort har inte varit ett problem. Inte så länge jag kan laga maten själv. Desto svårare är balansen. Den som hela tiden får mig att tänka "är det här bra? Är det värt en risk? Kan jag göra annorlunda?"
På måndagen var jag i junsele och tackade av ännu en kollega som ska pensioneras. Vi åt på restaurang och nästan ingenting kunde jag egentligen äta. Potatis och morötter blev en okej kompromiss. Jag kände mig trött och undrade hur det här egentligen kommer
att gå.
På tisdagen satt jag på kontoret, peppade upp mig själv, lånade biblioteksböcker och kände att allt blir bra ändå.
På onsdagen var jag i Sundsvall på ett inspirerande seminarium. Kände mig som en del av en bättre framtid. Åt egen matlåda när de andra fick restaurangmat och fick lysa en stund på scen framför publik. Den kvällen tränade jag gymnastik och var lyhörd
mot kroppen som var lite trött men ändå kändes stark. Hemma var Svea krasslig igen, efter en enda dag på förskolan.
På torsdagen träffade jag en besviken markägare och jobbade på att inte bli stressad av det. Hade chefen som stöd och kom lättad ut från ett möte där markägaren blivit mer nöjd än arg. Efter jobbet var Alfred på kalas och Svea och jag lekte på skolgården.
På kvällen gjorde jag ett försiktigt försök att väva en kort stund men kände att jag blev hostig efteråt. Balans balans, ännu en aktivitet jag kanske måste förändra eller till och med ge upp. Ännu en besvikelse att hantera.
Idag har jag varit ensam på fältbesök och jobbat med att känna trygghet och tacksamhet. Gått i vacker höstskrud i lugn och ro. Suttit hemma hos underbar markägare och konstaterat att det finns en hund i huset. Pratat om spännande projekt som gör att jobbet
känns extra meningsfullt. Träffat Kåge, Ami, Kerstin och klappat Dante. Grillat med grannarna hela kvällen.
Nu somnar jag med heshet i halsen och trötta luftrör igen. Med huvudet fullt av frågor och självförebråelser. Har jag gjort för mycket den här veckan? Jag kanske inte borde tränat i onsdags? Jag skulle kanske inte ha satt mig i vävstugan ändå, det var kanske för tidigt, det är kanske aldrig mer okej. Jag borde kanske inte klappa hundar, det är ju onödigt. Vi borde inte eldat höstlöv. Det kanske är dumt att sitta vid en eld på kvällen. Kanske är det helt enkelt Sveas förkylning som kryper på.
Men jag hatar att vara rädd för livet! Jag vill ju bara göra saker jag älska. Jag vill bara få njuta av tillvaron. Inte stänga in mig i en liten bubbla och aldrig testa gränser. Det var så fint att se barnen leka utomhus medan vi vuxna pratade vid en
eld. Jag gör ju redan så mycket.
Imorgon är det gymnastikträning och den har vi alla sett fram emot. Jag ser fram emot den varje vecka. Därefter är det dags att ta xolair-sprutan. Jag kan inte låta bli att vara rädd för det också. Rädd för allt. Rädd för livet. Två gånger har kroppen
reagerar på sprutan. En gång ganska kraftigt. En gång med samma heshet som sitter i luftrören redan idag. Kommer det gå bra imorgon? Gör jag rätt som fortsätter ta sprutorna? Gör de mest nytta eller skada?
Nu ska jag göra det enda jag faktiskt kan. Sova så länge jag kan. Sen får jag helt enkelt anpassa mig efter vad som händer.