sara.amsby.blogg.se

När Daniel och Svea hade bakat en sockerkaka som serverades med vaniljsås på ett rangligt träbord på stranden. 

När solen sakta sjönk ner mot den stillsamma älven och lugnet spred sig över landskapet. 

När två busiga killar stod stilla och kastade från bryggan medan jag flätade Sveas hår fullt med många små flätor. 

I snart två veckor har min kropp fyllts med kortison. En vecka har passerat sedan natten på akuten. För bara ett par dagar sedan började jag känna mig som mig själv igen. Idag har jag varit ledsen - frustrerad - orättvis - uppgiven och överlag fylld med ett tomt hål. Kanske har känslorna kommit ifatt. Kanske har tröttheten tagit ut sin rätt på nervsystemet. Kanske är det mediciner eller hormoner eller annat som påverkar humöret. Kanske är jag bara patetisk och värdelös och kommer aldrig känna mig glad igen vill den där ledsna rösten tillägga samtidigt som förnuftet svarar håll mun, snart är du glad som en lärka igen och minns knappt att du mådde så här. 

Det är då jag kan titta på de fina bilderna av vår stund vid älven och tänka att vi hade det ju ändå riktigt bra.