sara.amsby.blogg.se

Denna helg har varit precis så händelsefattig och vilsam som vi alla hade behov av. Gymnastik som vanligt såklart, men därefter en mjuk sträcka av pyssel, gungor, bokläsning och matlagning. En nästan röst-lös mamma har ransonerat mängden tjat och prat och barnen har omväxlande bråkat och lekt som värsta bästa vänner. Men det känns ändå som att det här är en helg att minnas. Förmodligen för att det var helgen då Lova kom på besök. 

Lova lärde jag känna i Umeå, inte på jägmästarlinjen utan i gympahallen. Hon var tio år när jag flyttade till Umeå. Förmodligen elva första gången jag såg henne, en liten tjej på AG-golvet medan jag provade på truppgymnastik. Ett par år senare blev hon en del av vår grupp och vi blev snabbt vänner. Jag kände mig lite som en storasyster tror jag, nästan tio år äldre som jag är. Men Lova är klok, rolig, snäll och var väldigt mogen så ganska snabbt blev vi mer som kompisar på lika villkor, hon jag och Josefin. Knä-gänget kallade vi oss ett tag när alla körde rehab enes trasiga korsband. 

Vi har träffats flera gånger sedan jag flyttade för Lovas morfar bor i Sollefteå. Ändå går det lång tid mellan tillfällena och på lång tid hinner mycket hända. En tonåring växer upp. Jag har övningskört med Lova här i Sollefteå, och nu kom hon i egen bil! Praktiserar på sjukhuset. Har flyttat hemifrån. Ja den där inte storasystern kände sig himla stolt 🥹 Och min lilla Svea glittrade runt och ville imponera på den fina gästen. Visa sina gympatricks. Hålla en hand. Showdansa. Svea som inte ens var född när vi senast sågs. 

Ja, det känns fint när olika tider möts. När vänner från förr sätter ord på sådant man själv bara vetat med magen. När man gemensamt konstaterar att vi kommit långt och gjort det bra. En lugn dag att minnas helt enkelt!