Cirkeln är sluten
Minns ni i början av januari - när jag skrev att jag brukar tänka att "som årets första dag blir, så blir också hela året". Jag önskade att den trenden inte skulle slå in detta år, för vårt nyår präglades av sjukdom.
" Jag vill inte att 2022 ska speglas av första januari med sjukdom, besvikelse och isolering. Men om 2022 blir ett lugnt år med mycket familjetid, pyssel och det stora i det lilla, då är jag ändå ganska så nöjd. "
Så skrev jag. Och det har blivit ett år med mycket familjetid. Men också alldeles för mycket sjukdom. Svea har bara varit i förskolan några dagar här och där. Alfred har varit på sjukhus. Jag har varit på sjukhus. Familjemedlemmar har kämpat med både det ena och det andra. En av mina fina skolkompisar och kollegor längre upp i landet kämpar med cancer. Nu har vi dessutom checkat av en intensiv influensa på sjukdomsfronten.
Alla har varit sjuka! Först åkte Alfred dit. Sen Daniel, Svea, mamma, jag och pappa. Dessutom har hela jockes familj varit sjuk, och troligtvis halva förskolan. Barnen och mamma och pappa hade dessutom knappt hunnit hämta sig från förra omgången med feber (och magsmärtor) för barnen och svår hosta för mina föräldrar. Nu blev det febertoppar igen. Tjat om Alvedon. Timmar i soffan. Jag som var frisk längst stannade hemma länge på morgonen, åkte hem tidigare på eftermiddagarna och tog barnen och åkte till apotek och affär första veckan.
Sen blev det en lugn helg med febrig mamma, hostig pappa och allt piggare barn som vi försökte roa med Önskelistor, pepparkaksbak, klippdockor och annat långsamt pyssel.
Vi hämtade en gran också. En till barnens rum. Men det blev inget av den mysiga stund man vill ha i skogen. Jag hade feber. Alfred var arg som ett bi. Bara Svea var en liten solstråle som förtvivlat försökte hålla kvar lite av julens magi i stunden. En kväll satt jag på golvet och slog in adventspaket med 39 graders feber och sen blev det bara värre.
Jag däckade ordentligt den här gången, i utdragen feber, kräkningar och därefter allt mer hosta. Sömnlösa nätter och svårt att äta mat. Det är tur att man är två! Ett par dagar fick Daniel sköta det mesta hemma. Han som blivit sjuk flera dagar innan mig men som fortfarande var energilös, hostig och hade huvudvärk och bihåleinflammation.
Fredag var först dagen jag vaknade utan att ha haft feber. Var feberfri ända till kvällen. Ett steg framåt, trots få timmars sömn. Svea och jag ordnade spa i badrummet med tända ljus och mysig musik. Svea badade, fick håret plattat och uppsatt, naglar klippta och målade. Sen lekte vi tillsammans i hennes fantasivärld. Värdefull tid som vägde upp för att jag däckade igen under eftermiddagen.
Även natten till lördag var feberfri men sömnlös. Kaffe och Alvedon krävdes för att få igång systemet. Sen fick vi till en riktigt trevlig skridskostund på närbelägen sjö innan lunch. Varm choklad och en lycklig Alfred som aldrig ville sluta åka. Några minuters harmoni när ingen bråkade och världen var vacker.
