Guldålder
Ettåringar är UNDERBARA
Särskilt en liten ettåring. Ni kanske kan gissa vem? Hon förgyller vårt liv ❤️ Med sina finurliga smittande leenden. Med alla gosiga pussar. Med sin dans, sina lekar, sitt pussel, sitt babbel. Goa fina Svea är helt enkelt ljuvlig!
Nu är hon 74cm lång och väger 8,6 kilo
Hon har snudd på 6 tänder
Hon pratar konstant och trots att mycket låter som Babababa och dadadada så börjar man kunna utläsa allt fler ord i gurglet.
Svea älskar pappa just nu, pekar på alla tavlor och skärmar och säger pappa. Skiner upp när han kommer. Mamma är såklart jätteviktig fortfarande men inte lika desperat som för några veckor sedan. Alla i familjen (inkluderat mormor, morfar, farmor, farfar) har viktiga platser i Sveas hjärta. Ingen är dock som Alfred. Alfred är Sveas hjälte, idol, kompis - hon följer honom överallt och vill allt som Alfred vill. Hans saker är bäst. Om han gör konster på studsmattan härmar hon. Alfreds kläder är mest spännande. Han har ett fantastiskt tålamod och stor kärlek till henne ❤️❤️❤️
Ja det här är en guldtid! Barnen leker med varandra. De jagas, leker tittut, sitter med leksaker och underhåller varandra i bilen. De kramas och pussas och tröstar varandra. Det syns hur viktig Alfred är för Svea och hur viktig Svea är för Alfred. Det gör mig så lycklig!
Även Alfred har hittat en harmoni i tillvaron nu. Förskolan, rutiner, lugna dagar med pappa, lång helg med mamma, det verkar vara ett liv som passar honom. Han och jag lägger pussel tillsammans när jag dricker kaffe. Vi har frågesport vid matbordet. Han kan sitta och pyssla själv med små nubb och figurer. Han leker på golvet själv eller med Svea och blir inte rastlös lika ofta som förut. Idag satt han med legolådan i en timme medan jag pysslade med vävstolen. Det var en sådan harmoni i rummet, med tända ljus och en talbok, en fixande mamma och en lekande, pratande pojke. Jag har längtat efter de här stunderna med honom! De lugna och djupa och fantasifyllda.
Mitt i denna guldålder försöker min kropp och hjärna vänja sig vid jobblivet igen. Ta in ansvarskänslor och prestationskrav och lägga ribban lagom högt. Låta adrenalitet forsa genom ådrorna igen och därefter varva ner. Komma in i tidiga morgnar och dagar utan mitt-på-dagen-vila. Lägga återhämtningen i en djup sömn istället. Det kan nog få ta lite tid, den där omställningen. Det känns rimligt ändå! Medan jag väntar försöker jag fylla på med rolig träning, dagar i skogen, mysiga talböcker, mycket kaffe, kramar och pussar och annat som gör mig lugn och glad.
Nu ska jag sova - kanske viktigast av allt! Godnatt. ❤️