Mina små hjärtan och magkänslan
Torsdag
Förskoledag
14 februari
Alla hjärtans dag
Vår förlovningsdag
Det är en dag med sovmorgon till halv åtta (tacksamt för mamman som nattvakade med lilla sjuklingen), följt av effektiv frukost för att komma i tid till förskolan och dessutom posta hjärte-kort till grannarna på vägen.
Det är första gången jag lämnat ett gråtande barn! Lilla hjärtat ❤️
Måste säga att det ändå var mycket enklare än jag hade föreställt mig. Kanske eftersom Alfred nu är över 2,5 år och inte en värnlös liten ettåring. Kanske eftersom Karin är så trygg och glatt gick iväg med ledset barn för att hämta saker.
Kanske eftersom vi haft sjuttioelva gråtsituationer om dagen på hemmaplan senaste tiden. Min magkänsla sa mig hela tiden att det hör är precis som det ska vara. Alfred gråter inte för att han är otrygg. Han gråter för att han någonstans djupt
inne förstår att han är stor pojke. Att han inte är en bebis, som Svea, som kan hänga i mammas armar med napp och mjölk hela dagen. För att han vet att mamma lämnar honom, inte Svea, av just precis den anledningen. Det är dags att låta honom
växa upp och det kommer vara lite jobbigt för både honom och mig. Så sa min magkänsla. Jag lämnade därför min växande pojke i trygg förvissning om att han skulle få en bra dag med sina jämnåriga.
Så hur gick det? Precis hur bra som helst. Han har självmant berättat om förskolan hela eftermiddagen. Varit på bättre humör än på väldigt länge. Två gånger var han ledsen, eller "Karin och jag var lite ledsna" som han sa. Men det
gick över. Han pysslade, lekte och läste daga. Åt god mat. Precis som kompisarna. Det är viktigt! Min stora unge.
Titta där vad som kikar fram, finaste förskolepysslet!
Medan stora-lilla-hjärtar var borta hade jag det lugnt och skönt med mina andra två älsklingar. En som är så hostig och rosslig att det skär i hjärtat.
Ni vet hur det känns att vara förkyld sådär så att snoret går ända upp i huvudet och fyller hjärnan. När
Man nästan mår illa av allt slem och får tårar i ögonen när man hostar. Att vara sådär ynkligt förkyld att man har ont överallt och bara vill gråta. Så tror jag Svea känner sig nu. Hon ser så ledsen ut, gnäller och skriker om vartannat, säger mammamammamamma
och pappapappapappa och verkar undra varför vi inte tar bort det jobbiga. Det är så lite man kan göra! Bara bära och bara nära.
En liten stund på förmiddagen fick lilla sjuklingen hänga med mormor så att Daniel och jag fick lite viktig tillsammanstid. Prata minnen. Fira att det är fyra år sedan vi träffades.
Tre år sedan förlovningen. Prata om hur osannolikt mycket som hänt på den korta tiden. Hus. Två barn. Giftermål. Inte klokt! Så himla rätt ❤️ Jag hade inte kunnat hitta en bättre man att dela livet med. Så lugn, omtänksam, rolig och närvarande.
Precis samma smak och intresse när det gäller inredning, trädgård och utflykter. Annars olik mig på väsentliga punkter - för jag skulle verkligen inte stå ut med att vara gift med någon som var som jag!
Eftermiddagen spenderade vi ute i finvädret, utan ytterkläder i ett par timmar utan att frysa. Hurra för solen!
Svea sov och sov och sov och jag fick umgås med en riktig solstråle. Äntligen! Underbara lillpojke, det finns ingen roligare än du när du är på bra humör. Strosade runt i kvarteret, hittade kort och nötter i Alfreds postlåda (ditlagda tidigare på dagen)
och passade på att fika både i lekstugan och ute på gården.
Sen blev det mys i soffan med två syskon som saknat varandra under dagen. Det var så tydligt att Svea letade efter Alfred hela tiden han var på dagis. Han i sin tur vet precis att hans bästa det är Svea och ingen annan. Hur kan men älska
två småttingar så mycket undrar jag ❤️❤️
Innan läggdags målade jag finaste alla-hjärtans-kortet åt morfar. Fast det fick han inte behålla utan bara låna en liten stund.
Nu hoppas vi på en friskare lillflicka imorgon. Godnatt!
