Mellandagar
Alfred provade vaggan innan jag hängde upp den, men fick såklart inte plats längre. Min stora kille, att tiden går så snabbt! Tänk så liten han var, då för drygt två år sen. Liten och klängig och ständigt behövande.
Nu sover han oftast två timmar på dagen i vagn eller soffa, somnar vid åtta på kvällen och sover oftast lugnt till fyra på morgonen. Jag har flera timmar varje dag då jag kan fixa och pyssla här hemma!
Idag sydde jag och mamma små presenter han ska få när lillasyster kommer. De får ni se mer av längre fram. Nu när jag bloggat klart ska jag måla igen. Som vanligt! Förutom sovstunderna så har jag ju mer tid att pyssla på under dagen också. Dels när Alfred
hjälper till, dels när han är med våra föräldrar och dessutom när det kommer kompisar. Vi har bakat en kaka tillsammans idag, och innan läggtid kunde jag i lugn och ro duka upp medan Alfred lekte med Lukas, med farmor och farfar som extra ögon i trädgården.
Sen fikade vi allihopa. Supermysigt!
Det är annat än den där första tiden då jag inte kunde äta, hänga tvätt, duscha eller gå på toa utan bebis i famnen. Förresten har jag gjort allt det där tillsammans med Alfred idag och det går ju bra det också.
Ja det är ett slags mellandagar nu. Tiden då jag är ledig, i väntan på något som kommer bli både härligt och jobbigt (tror jag nu i alla fall). Tiden då Alfred fortfarande är ensambarn på gott och ont. Då jag är mamma till en härlig filur som tjattrar,
spexar och kan det mesta själv. Då jag hinner med det ena projektet efter det andra. Tiden innan bebisbubblan. Men, man vet ju aldrig vem som kommer. Vi undrar så! Kommer hon vara en vaken krabat som storebror, eller kommer hon sova sig igenom första
tiden?
Kommer hon kunna ligga ensam mer än några sekunder i taget eller vill hon ha mig nära dygnet runt?
Vem kommer hon likna? Bli ett svarttroll som jag, rödhårig som pappa eller ljus som sin bror?
Och sist men inte minst, när och hur gör hon entré? Jag har än så länge varit hellugn med att åka till Sundsvall igen. Tänker ju inte åka in långt i förväg bara för att, men så snart det känns som att de riktiga värkarna börjat så kör vi. Jag tror inte
det kommer gå rasande fort, även om det kanske går snabbare än förra gången, men man vet ju aldrig. Kommer jag märka när det är på gång på riktigt, åka in för overksamma förvärkar eller vänta för länge? Igår gjorde vi en utflykt till Sundsvall
för att gå på stan och passade på att testa de två vägarna som inte har vägarbeten just nu. Ca 2 timmars resväg måste vi räkna med vilken vi än tar! Det kröp så nära inpå, hur långt det är.
Vi åt lunch på en sushirestaurang med vår stora pojke...
...mötte upp Vickan och lekte på alla möjliga lekplatser...
... och var allmänt stolta över vår härliga stora lilla pojke.
"Nästa gång vi åker den här vägen kommer vi hem med ett nytt barn" tänkte jag i bilen på väg hem. Så himla märkligt. Otroligt. Och liiite läskigt ändå. Det blir en lång biltur, oavsett hur bra allt går, det tvivlar jag inte på! Efter den här
tankeställaren ska vi sätta in babyskyddet snarast möjligt och ladda med hink, plastlakan och frottéhanddukar för att vara redo när det är på gång. För oavsett vad hon bestämmer sig för så är det högst ca 3 veckor bort. Troligtvis mindre. Och
tiden går fort!
