Lessons of love
Nu ligger vi tillsammans i sängen i Forsmo igen. Över en timme tof det för den lilla mjuka kroppen att komma till ro. Äntligen sover min plutt. Trygg och lugn intill mig. Laddar upp. Tänk så han håller igång på dagarna. Han springer och babblar, pekar och kommunicerar. Busar med Dante. Går runt med farmor och farfar.
När jag vaknade efter en lång och härlig sovmorgon hade han redan varit i farten tre timmar. Pigg, glad och underhållande. Nästan alltid på gott humör och alltid lika charmig mot människor han träffar! Jag åt frukost och sen fick han åka rygg en stund på en morgonpromenad. Sista i Sundsvall innan vi satte oss i bilen.
Idag har det blivit mycket bärande. I Sundsvall. På Ikea. Vid bröstet när jag lagade mat. På kvällsrundan runt mon. Men det är inte bara jag som burit idag. När vi stökade undan efter maten fick Alfred syn på älskade dockan Tova. Han tig genast med henne på rundtur i huset. Höll henne i håret och skulle visa allt. Soffan man kan hoppa i och krypa bakom. Nya kuddfodral från ikea. Trappan och leksakerna. När de gått flera varv hämtade jag en scarf. "Ska vi sjala upp Tova?" Det skulle vi. Hon fick först åka på höften. Alfred var stolt som en tupp. Leendet gick från öra till öra och han gick runt runt runt. Efter en liten stund knöt jag av henne igen så att hon inte var ivägen. En minut senare kom han beskäftigt fram med docka och sjal. Upp igen! Han puttade upp Tova mot sitt bröst. "Äta, äta". Jajemen hon fick minsann amma också. Så fick hon hoppa ner en stund, men inte så länge. När han kom med dockA och sjal igen satte jag henne på ryggen. Han försvann snabbt ut i hallen. Jag kikade ut och såg min stolta pojke spegla sig med docka på ryggen. GULLUNGE!
Jag tänker ofta på hur myclet vi påverkar våra barn. Visst föds de med en stark personlighet som inte ska kuvas, med egen vilja och läggning. Samtidigt härmar de oss i allt vi gör. Märker vad vi skrattar åt. Ser vad vi är intresserade av. Jag är glad att jag kan ge Alfred skratt, glädje, närhet och värme. Jag blir stolt över att han leker med dockan eftersom det är världens bästa övning i empati och omvårdnad. Jag tycker om att se honom med andra människor, andra barn och våra föräldrar. Samtidigt ska han alltid få komma och gömma sig hos mig när set blir för mycket. I framtiden kommer han lära sig allt möjligt av kompisar och institutioner. Att svära och spela fotboll och räkna algebra och prata engelska. Att laga konstiga maträtter och spela obegripliga spel. Vi kommer traggla läxor och förklara oförätter och regelsystem tills vi blir alldeles gråhåriga. Kanske blir det alldeles tokigt ibland. Det gör detsamma. För vår allra viktigaste uppgift är att lära Alfred älska, känna sig älskad, ge glädje, känna glädje, sorg, ilska och allt annat som rusar genom kroppen. Lära honom trygghet, självkänsla, medkänsla. Jag blir glad varje gång jag ser hur långt han redan kommit!
Så skönt att du fick sovmorron :)