Mullvadus Gigantes
Det måste vara namnet på den hitills okända mullvadsart som tycks ha invaderat vår tomt den senaste veckan. Enorma högar med jord har den grävt upp - det ser ju inte klokt ut!
Och när vi nu ändå talar om invasion så tror jag att TseTse-flugan har gjort sitt intåg till Norrland. Jag är nämligen så himla trött hela tiden! Trött på jobbet, efter jobbet, på helgen. Mest hela tiden.
Det kan visserligen finnas ett visst samband mellan den oförklarliga (hrm) tröttheten och de där stor högarna. Något som har att göra med balansen mellan aktivitet och vila.
En viss djurart av släktet homo sapiens, knappa metern lång, spelar eventuellt in också. Det är åtminstone en teori jag har.
Om så är fallet så är tröttheten välförtjänt och helt okej. Jag ödslar nämligen gärna orimligt mycket energi på den där lilla krabaten som gör mig så glad dagarna i ända. Jag tror faktiskt att min kropp laddar upp sina batterier bara för att kunna slösa dem på honom.
Han har blivit så snusförnuftig nu att det inte är klokt. Säger tack när han får saker. Pekar på tandborsten i bilderboken och låtsas borsta tänderna. Sätter sin egen fot på bilderna på skor. Slickar på sitt finger för att bläddra blad i boken. Tusen små saker att glädja sig åt varje dag!
Nu när vi har arbetat med grusgången har han strosat runt på gården och bara pysslar för sig själv. Vi tittar ju på honom mellan varven och än är han vid trädet och studerar barken, än är han vid hinken och plaskar i vattnet, så har han hittat ett äppelker att bita i och sen springer han efter Dante och busar. Mellan varven kommer han och hjälper oss med sin kratta och skottkärra eller vill att vi ska följa med och plocka bääääää. En harmonisk tillvaro!
De här dagarna med solig höstkänsla, mellan sommarvärme och ruskväder är så lugna och sköna. Vi jobbar oss trötta i kroppen och Alfred gör oss slut i huvudet men så går vi en promenad eller gör en kort utflykt och plötsligt känns allt bra igen.
Ledighet i vardagen, på hemmaplan, är viktigare än semester för mig. Det är i det ostressiga lunket som jag vilar och laddar upp, mer än i semestertidena resor, tillställningar och möten.
När vi hade lassat grus hela förmiddagen, klippt gräset, tagit hand om tvätten, lunchat p en strand, lassat ännu mer grus och ätit middag så var vi alla helt slut. Jag och Alfred läste ett par böcker i soffan. Sen gick vi en lång promenad. Klockan var bara sex men efter en liten stund föll ett litet huvud fram på min axel och jag hörde små jämna andetag vid örat. Vår lilla stjärna hade slappnat av och somnat innan läggdags. Det var han väl värd!
Nöjd där bak...
... fina sjalen tillbaka från semestern...
...sekunden innan ögonen faller igen...
... och där sov han gott resten av rundan
Innan jag gick till sängs sprang jag ett varv runt Mon. Det är skönt att jogga när man skyfflat grus hela dagen. Musklerna knakar liksom sig själv på plats igen.
Och vipS försvann söndagen också. Enda bilden jag tog var från frukosten imorse. Så kan det gå! Ändå har vi fyllt hela gången, druckit kaffe med grannarna, städat huset, ätit lunch på altanen och varit hos Lundqvist hela eftermiddagen. Alfred har lekt med barnen. Vi har promenerat. Vi åt korv. En bra söndag helt enkelt! Jag tror nästan att jag är redo för en ny vecka på jobbet. Vilken tur :-)
vilka fina foton :)
ha en fortsätt fin kväll
kramizz