Kramar och andra mediciner

Idag blir Alfred tolv veckor gammal. Tolv veckor och nästan tre månader. Han är 5890g tung och 60cm lång. En hel decimeter mer än när han föddes! Tre månader innebär joller, gripande och en rolig liten unge att leva med. Det betyder dock även vaccinering. Att medvetet göra illa sin lilla unge. Se honom skrika. Trösta. Försöka lindra det onda med amning, pussar och kramar. Kyla de ömma låren. 

Storpojken med Susanne
 

Jag har nog en ganska så rationell inställning till smärta hos barnet. Så länge det inte innebär fara (brännskador, allvarlig klämrisk osv.) utan till och med är bra i det långa loppet så är det helt enkelt någonting som ingår i livet. Alfred kommer att springa på grusvägar, lycklig över hur snabbt benen går, ramla och skrubba händer och knän. Han kommer rutscha ner för trädstammar, trampa på bin och slå tårna i trösklar. Kanske får han fotbollar och cykelstyren i magen, eller ett milt tjuvnyp från Dante när han "råkat" dra i svansen? Det onda kommer finnas, och då finns vi där. Vi blåser på sår, plåstrar om, kramar och pussar. Bär in brickor med något gott när han är sjuk. Ger medicin. Ser till att allt blir bra igen.

Igår var Alfred en riktig hjälte på BVC. Han charmade barnmorskan så att hon riktigt gruvade sig inför att sticka hål på alla leenden och joller. När sprutorna gick in i låren satt han i mitt knä, såg förvånad ut, började på ett långsamt tjut och såg plötsligt bröstet som jag la fram. Snabbt högg han tag och smackade nöjt en lång stund. Därefter såg han upp på barnmorskan med ett jätte-smajl igen. Gullunge!

Låg och pratade en lång stund på golvet när vi kom hem. 

Senare på eftermiddagen började benen att göra ont. Han skrek och skrek och varken nappen eller bröstet tröstade. Då kände jag mig ganska så liten som mamma. Ibland hjälper inte kramar, pussar, blås och snälla ord. Vi gick en riktigt lång promenad när han sov i selen. Väl hemma började allt om igen. Otröstliga skrik. Då ringde jag 1177 och fick rådet att ge alvedon. Tack och lov förr sjukvårdsupplysningen och tack för moderna mediciner! En kvart senare var allt lugnt igen och vi låg och "pratade" i soffan.

Den natten sov Alfie som en stock och jag fick en trevlig promenad med Magda och Sanna. Den femte för den dagen!

Bilder från en av många promenader den dagen

Idag lyser solen över dalen och vi förbereder oss inför en grannes begravning. Glädje, sorg och smärta i en enda röra -   så är  livet och det är likabra att lära sig snabbt att allt är okej så länge någon finns som kan trösta, hålla och krama, samt ge medicin när det behövs.