En ny tid av väntan
Igår var det den första advent. En tid av väntan, som prästen sa i kyrkanr. Nu är vårt dop avklarat. Min familj har åkt hem. Alla förberedelser, längtan, förväntan är över. Det är litegrann en lättnad men innebär också starten på ny väntan. Väntan på jul, på nästa möte med familjen, på nya roligheter och nya tider med Alfred. Alltid finns det någonting att vänta på och det är nästan alltid värt det. Mycket värt!
Det blev PRECIS SÅ BRA som jag hade hoppats. Bättre! Mysigt och familjärt. Alla jag älskar så mycket samlade omkring mig. Ändå började det med trubbel.
På fredagen skulle alla komma. Daniels familj från Sundsvall. Mina kompisar från Umeå. Min familj med flyg till Sundsvall och därefter hyrbil. Vi hade städat, handlat, förberett allt. Klockan halv fyra, när föräldrarna landade på Midlanda, började jag otåligt vänta. Vid fyra dök Dannes familj upp och tiden gick snabbare.
I väntan på Svanlunds
Klockan blev halv sex och sex. Ingen familj i sikte. Halv sju och vi får ett meddelande. ”Vi sitter fast, det är för halt för att köra upp för backen, vi har redan snurrat runt ett varv, vi väntar och ser vad som händer”. Sju hade en plogbil krånglat sig förbi raden med bilar på kors och tvärs innan backen. Det hjälpte inte. Familjen börjar halka fram till fots. Daniel gör en utryckning med min super-jobb-bil och får de säkert in i värmen. Pjuh! Men flera mil härifrån satt mina kompisar i sin hyrbil och körde längs allt halare vägar. Via telefonkontakt fixade jag först boende i Sollefteå, försökte sen ordna sängplats i Sidensjö via jobbkontakter men i slutänden hamnade de på ett hotell i Örnsköldsvik. Det gick helt enkelt inte att komma hit! Eller härifrån insåg vi plötsligt. Det fanns inte på kartan att Daniels familj skulle köra sin bil till hotellrummet på Hallstaberget. Än en gång tackade vi Norra för bra tjänstebilar när Danne skjutsade Amsbys till stan och fortsatte till jobbet. Alla hade sängplats. Väderprognosen verkade bättre kommande dag. Alfred sov nöjt hos sin mormor. Vi kunde pusta ut!
Så kom dopdagen. Solig och kall, med kaffe i Skånelängan och promenad runt mon. Kompisarna var på väg igen, nu med mer framgång. Vi fixade de sista detaljerna på hembygdsgården. Allt verkade ordna sig, men ännu skulle det hinna bli lite rabalder…
Kyrkan
... jag och mamma promenerade till kyrkan så att Alfred fick sova en stund. Det blev lite bråttom på slutet. Jag glömde kameran (så ni får vänta lite på de riktigt bra bilderna som Anna tog) och ringde till brorsan för att de skulle ta med den i bilen (som pappa var iväg för att hämta vid skolan). Inget svar. Ringde pappa. Inget svar. "Äsch, han kommer nog körande upp för backen vilken minut som helst så då kan jag vinka in honom till sidan". Och vi gick, och gick, och gick. Ingen pappa. Ringde igen. Inget svar. "Vad händer egentligen, var är han?" Ringer Danne. Inget svar. Börjar bli lite ängslig… Får tag på Vickan. Jo, Danne har lämnat pappa vid bilen och skjutsat resten till kyrkan. Danne blir ängslig han med och ger sig ut för att leta. Då får jag tag på lillebror. Pappa är hemma, hade svängt runt hörnet precis när vi genade ut på storvägen. Ojojoj så mycket ståhej för ingenting. Någon kamera fick jag inte men alla var välbehållna och till kyrkan kom vi. I tid dessutom. Därefter föll allt på plats.
Alfred döptes i Eds vackra lilla kyrka med utsikt över älven den 26 november 2016. På de två första raderna satt alla jag älskar. Min familj. Daniels familj. Ett par riktigt nära vänner till mig och ett par till Daniel. Mina Sollefteå-familjer Lindblads och Lundquists. Mika som är både vän, körledare och dagen till ära organist. Alla var så fina med leenden, stickade koftor, hängslen och annat de såg ut att trivas i. Framme vid dopfunten stod Daniel, jag, Alfred, Victoria som nu är Gudmor och så prästen förstås. Alfred var vackrast av alla i lång stickad klänning och kofta. Redan efter några minuter steg tårarna i ögonen när Maja och Ellen öppnade ceremonin med ”Vad det är bra att jag har dig”. Sen bara flöt det på. Var och en bidrog med sång, textläsning, leenden och applåder, skratt och andra små sysslor. Alla var sedda och mest av allt Alfred. Han hoppade upp och ner när vi sjöng. Plaskade i dopfunten. Lyssnade intresserat på Charlottes predikan. Ville ta dopprogrammet vi tjuvkikade i. Charlotte gick runt med honom efter vattendopet så att alla fick hälsa på ”den nyfödde genom dopet”. När Sanna avslutade med ”Var inte rädd” hade Alfie inte ögon för andra. Ingen annan heller. Det var inte bara mina ögon som tårades där!
Efteråt tog Anna en massa kort och sen traskade vi bort till hembygdsgården. Där hade alla hjälpts åt att fixa en trevlig lunch/fika. Soppa, bröd, tårtor och dekoration. När jag kom med vagnen stod varm choklad, soppa och korv på värmning och folk försökte hitta sin placering vid bordet. Jag hade nämligen skrivit kluriga små lappar som beskrev personen på varje plats. Dessutom var tallriken dekorerad med en genomtänkt pepparkaksform som (oftast) bidrog med en ledtråd. Meningen var att alla vid bordet skulle lära sig något om de andra utöver namnen. Det blev uppskattat =).
Vi gjorde fördrinkar av varm choklad med vispgrädde och marshmallows och efter lite upptäcksfärd och småprat bjöds det på mat. Därefter hjälpte barnen mig att vispa till maräng-swiss (tur att det fanns experter i sällskapet, jag var tämligen osäker på hur man gjorde) och till efterrätten bjöd min lillebror på allsång. SÅ HIMLA MYSIGT! Fram till tretiden hängde folk kvar. Spelade, sjöng, lekte kurragömma och skrev små meddelanden till Alfred under rubriker som ”Kom till mig om du behöver hjälp med det här”, eller ”Jag tror att du blir det här när du blir stor”. Ett litet Alfred-quiz hann vi med också innan vi skiljdes åt.
Jag säger det om och om igen, jag vet, men det tål att tjatas om: Jag är så enormt tacksam för alla människor som vi har omkring oss. Tack för att ni finns där för Alfred och oss. Ni förgyller vår tillvaro!
Ps, jag måste erkänna en till liten lustig ”flopp” vi gjorde. Vattnet har varit ur funktion på hembygdsgården några dagar och det fanns inget i kran varken på fredagen eller lördagen. Det löste vi genom dunk och så få toabesök som möjligt. När pappa och jag städat klart på kvällen läste han ”information till köket” och insåg att vattnet skulle slås på genom reglage på toan. Han provade och tadaaaa - varde vatten! Hahaha så vi skrattade åt oss själva. Det gick ju bra ändå XD.