sara.amsby.blogg.se

Den här arbetsveckan kändes ovanligt lång. Kanske eftersom jag inte såg något konkret resultat av det jag gjorde. Kanske eftersom helgen skulle bli så rolig och gärna fick komma fort fort. Eller för att luftrören blivit sämre och de upprepade anfallen gjorde mig trött och omotiverad. Tillslut kom i alla fall fredagseftermiddagen och helgen jag längtat efter. 

 

Magdalena och bjöd i höstas Sanna på spa och middag på halstaberget och nu var det äntligen dags för besöket. Det kunde knappast kommit lägligare! Danne och Dante hade åkt till Sundsvall, vintern var regnig för första gången på månader och min kropp kändes trött efter en dag med tung andning. Nu svepte vi in oss i vita badrockar och ägnade timmar åt att prova bubbelpooler, bastu, bassäng och en badtunna under bar himmel. Såååå skönt! Det var längesen jag hade en tjejkväll med så mycket avslappnat prat och skratt. Luftrören bråkade lite över skillnader i temperatur, fuktighet och tryck men det gjorde ingenting. Det här var värt bra myclet mer än så! Klockan åtta satt vi i restaurangen med utsikt över Sollefteå ljus och med god mat på tallriken. Fortsatte prata och prata och prata. Ett konferens-sällskap roade sig med musikquiz ett par bord bort och vi tjuvlyssnade skamlöst. Sanna och Magdalena hade vunnit över alla om de varit med. Jag fick nöja mig med att känna igen enstaka låtar i efterhand och imponeras över deras allmänbildning. Vid ett tillfälle svarade lag efter lag i sällskapet fel och plötsligt hade någon vinkat bort mikrofonen till oss. Så ett poäng fick vi åtminstone :-). Ända till efter elva sätt vi kvar och jag kände mig mer upprymd än trött. När jag lämnade tjejerna hemma vid halv tolv tänkte jag att "imorgon är det kördag och jag får träffa er igen". Det är bra när lyckade kvällar följs av efterlängtade dagar! 

 

Igår (lördag) var det alltså dags för årets första lördag, i Multrå församlingshem. Sång, mat, fika och sångpedagog från tio till fyra. Strax innan sju på morgonen vaknade jag. Luften var tjock att andas. Kollade klockan och räknade timmarna sömn. För få! Försökte somna om. Drömde att jag inte kunde andas. Vände och vred mig en stund innan jag gick upp. Det pep och rosslade i luftrören. Tusan också! Det är svårt att sjunga utan att få problem i vanliga fall. Dåliga dagar omöjligt. Tog extra medicin och åt frukost. Anfallet eskalerade och jag gick en promenad för att i lugn och ro komma i form. Tycker inte om när medicinen inte hjälper, det är sällan ett par tecken. Bestämde mig besviket för att inte sjunga men åka till kyrkan ändå. Inte pressa några gränser. Nu har jag ju ansvar för en till som ska ha syre därinne i magen. En som delar mina känslor och hormoner. Han ska slippa må dåligt. Utan stimuli borde anfallet lätta. 

 

Vi sjunger så fina låtar nu! Vackra visor blandat med Händels Messias. Kören låter riktigt bra och vi lär oss nya stycken snabbare och snabbare. Jag sa ifrån att jag bara var med för att lyssna och koncentrerade mig på att följa med i noterna. Det är lite som mental träning på voltigen. Att om och om igen gå igenom en övning utan att utföra den. Oerhört effektivt faktiskt, eftersom muskelminnet inte störs av felaktiga rörelser som måste glömmas innan rätt mönster lärs in. I låtar vi sjungit tidigare mimade jag texten och tränade på tajming. Samtidigt fick musklerna jobba med att pressa in och ut luft. Att öppna strupen. Att slappna av trots anspänning. Det hade inte släppt vid lunch. Sex timmars arbete!

 

Vi gick en promenad på rasten och den nollgradiga luften kändes nästan ljummen. Jag får ofta en speciell skärpa i sinnet när adrenalin och dopamin hjälper luftrören med sitt arbete och jag njöt av både utsikt och sällskap. Därefter väntade tre timmar till i lokalen innan vi nöjda släpptes iväg med förnyat självförtroende inför vårens uppträdanden. Tror jag fick ut riktigt mycket av dagen och det verkar som om alla kände detsamma. Dock minst lika tungt att andas. Tio timmars arbete. 

 

Jag somnade som en stock när jag kom hem, trots paniken som gärna kryper fram när inga distraktioner finns. Sju på kvällen tittade jag yrvaket men något mer utvilad på klockan. Drog prövande in andan. Det raspade och pep. Utandnigen var hackig. Måste få det att släppa! Får man ta cortison när man är gravid? Jag kollade PEF-mätaren för att få ett värde på anfalls-graden (100 av normalt 550, knappt 20% lungkapacitet) och ringde 1177. Fick beskedet om att jag måste till jourläkare och inte skulle ta mitt cortison. Tvekade lite. Halv åtta på kvällen, när skulle jag vara hemma? Men ändå, var alternativet bättre? 

 

Åtta var jag på akuten och fick hjälp direkt. Syremättnad och blodtryck bra. Pulsen hög av ansträngningen. Ingen infektion i kroppen. Tjockt med slem i lungorna. Jag fick andas combivent genom mask men det hjälpte inte alls. Plötsligt kändes allt så uppgivet. Dumma astma som bråkar så! Jag vill inte utsätta mitt lilla foster för cortison. Läkaren försökte övertyga om att en gång inte "har bevisad påverkan på människor, bara djur" och resignerat drack jag koppen med tabletter. Fick vänta och vänta. Klockan närmade sig halv tio när det var dags för ytterligare en inhalation och tio var jag trött och uppgiven. 16 timmars arbete och inte ens sjunkhuset kunde bryta anfallet. Åkte hem med besked om att ta mer cortison om det inte gick över. Åt kvällsfika och insåg att det inte blivit någon middag idag. Peffade 200. Något bättre åtminstone. Gick och la mig och vaknade tack och lov med nästan normal andning. 

 

Mina efterlängtade vilodagar blev inte riktigt som jag tänkt mig men jag är tacksam över att ha så bra vänner, familj och människor omkring mig och över förmågan att njuta av trevliga stunder trots att det är tungt ibland. Nu ska jag försöka vila mig i form så att jag slipper utsätta lillen för mer risker!