När väckarklockan ringer
I onsdags, min första arbetsdag, länkade flera av mina kompisar till ett inlägg i bloggen ”En blommig tekopp”. <a = href Fuck era skönhetsideal > http://enblommigtekopp.se/2015/july/fuck-era-skonhetsideal-2.html</a>.
Herregud så träffad jag kände mig. Och aningen konfunderad. Jag vill så gärna känna att jag tar mina egna beslut. Krigar mina egna krig. Väljer vem jag ska påverkas av. Men är det så? Hur kan jag, som vuxit upp i absolut trygghet med varma, vänliga och kloka människor omkring mig, stå och kritiskt granska min kropp i spegeln? Varför vill jag, som vet så mycket om kost, träning och genetik, ibland ingenting annat än att svälta och gå ner i vikt? Hur kan jag, som har en bra självkänsla och oftast går min egen väg, ibland bli så innerligt besviken på min kropp? Är det verkligen mina krig och mitt beslut - eller är det en nästan oundviklig effekt av att vara ung tjej i dagens Sverige? ”Fuck era skönhetsideal” - de som finns där ute och är så svåra att värja sig emot. Det må kännas tjatigt med alla inlägg om vikt, om att våga vara sig själv, om tjejers kroppar - men ibland kan just en sådan debatt öppna ögonen, åtminstone för en stund, och bryta ett idiotiskt tankemönster. Jag är inte ensam. Vi är inte ensamma. Om vi är dumma så är vi det kollektivt och då är det väl inte bara vårt eget fel? Om vi är lurade tillsammans är vi också många som kan slå tillbaka - ja alltså när vi är klara med självföraktet och lyckas vända blicken från spegeln…
[...Om magen putar lite under en tröja. Då kan det se ut som vi är gravida. Och det vill vi verkligen inte. Till och med när vi sitter ner ska magen vara som ett rakt streck. Vi får lära oss att magveck är fult. Fult som fan….] - citat från en blommig tekopp
”Jag skulle kunna lura folk att jag är gravid”. Precis så tänkte jag när jag missmodigt såg hur magen plötsligt svällt upp och putade ut under kläderna. ”Nu är jag nog på väg att bli lite tjock ändå.” Gud så jag visste att tankarna var dumma, att de var upprepande, att det förmodligen inte stämmer och definitivt inte får lov att spela roll. Ändå smög de sig på, då som så många gånger förr. ”Vart är jag på väg? Kan jag äta mindre, bättre, röra mig mer?” Svar NEJ!
[...Vi lär oss att benen ska vara smala. Inte stabbiga och stora vader. Nej, för då kan de säga att vi har kraftig benstomme. Viktigast är ändå låren. Ja, de ska vara smala och helst ska det finnast luft mellan dem. Ett litet avlångt hål av luft mellan jeanstyget. Vi lär oss att det kallas tigh-gap...] - citat från en blommig tekopp
Jag springer en runda. Inte för att jag har ätit, nej, mest för att det är skönt. För kroppen. För själen. Men om jag inte springer, då blir jag stressad över att jag inte tränar. Inte bara för att kroppen blir rastlös. Nej. Mest för att jag faktiskt måste röra mig för att kunna behålla kroppen jag har. Det är ju så en levande människa fungerar. Så jag springer. Njuter. Springer igen. Springer i korta shorts ibland nu på sommaren. En myra biter mig på ena låret, högt upp. Kilometer efter kilometer gnuggas låren mot varandra. För jag har inget thigh-gap. Inte längre. Ska uppenbarligen inte ha det - för jag kan ju inte vara underviktig hela livet. Saknar ändå mina smala ben ibland. Även om jag inte får. När myrbettet blivit en lång reva och jag fått blod på båda låren till exempel. Då blir det så tydligt att de vuxit ut ur "idealet".
”Fuck era skönhetsideal”.
Jag vet inte hur man gör. Vet inte när fucket sker. Men jag försöker - varje dag - att fokusera på det som betyder någonting. Ögon som glittrar. Det rufsiga håret. Det som är bara jag. Eller det som inte är jag alls. Landa i mig själv. Landa i verkligheten. Vara trygg i mig själv och trygg i livet. Kika från de goda vinklarna. För det får bara plats en tanke i taget, så det enda sättet att mota de dåliga, är att ersätta dem med bra.
Ett album av busig glädje istället för ängsliga poser?
Tack till alla som ringer i väckarklockan ibland! Det borde inte behövas men gudarna ska veta att det är nödvändigt ändå.
Och du som är en sådan extraordinär människa borde ju behöva tänka så minst av alla! (Kan man tycka...)
Det bästa är att det extraordinära hos dig smittar av sig. För efter att ha spenderat och diskuterat en hel helg med dig känner jag mig pigg och glad och extra tolerant, jag älskar Johan ännu lite mer och nyss klarade jag dessutom att springa hela milspåret på Gammlia (inklusive alla mördarbackar). Du är fantastisk och du får andra att vilja sträva mot sin fulla potential.
Tack för en fin helg! Ser fram emot nästa gång. :)