Från en annan planet?
Det här med poddar och bloggar är himla kul tycker jag, åtminstone ett tag. Jag är nog i allmänhet en periodare som då och då trillar över en bra podd/blogg, ägnar några dagar till att ihärdigt lyssna/läsa (i något slags förälskelserus), kommer till sista inlägget, väntar otåligt, jublar över nytt inlägg, väntar otåligt, känner nyhetens behag dö ut, går vidare i livet. Bäst är det när jag: 1. Känner igen mig i livssituationen. 2. Är intresserad av ämnet (gillar när det finns en kärna eller röd tråd). 3. Kan idolisera avsändaren lagom mycket.
Nu har jag hittat till Superältarna - en podcast av författarna Jenny Jägerfelt (även psykolog som skrivit bl.a "Här ligger jag och blöder") och Johanna Thydell ("I taket lyser stjärnorna") som dyker ner i en massa mer eller mindre seriösa ämnen. Podden är intelligent och lagom spontan, ger en inblick i författarlivet (barndomsdröm), refererar till psykologiska teorier (min inre nörd gillar vetenskap), leds av två sjukt coola tjejer där en har en kronisk sjukdom (reumatism) och den andra en bakgrund inom elitidrott (vollyboll). Bra början alltså! Efter tre dagars intensivt lyssnande har följande hänt:
Är ensam hemma och passar på att städa i hus och trädgård. Podd i öronen - jag låtsas att jag är kompis med Jenny och Johanna och ivrigt deltar i deras konversation. Jag rensar ogräs i gassande solsken. "Vi" pratar om styrka, vad styrka är. Jag vill berätta om voltigen. Om tjejer som står på galopperande hästar och lyfter varandra på raka armar. Mental, fysisk och emotionell styrka. Girlpower! Det skulle passa bra in i programmet. Jag hugger tag i dammsugningen och låter nuet försvinna bort. Lyssnar på nya avsnitt Och kommer in på ett om hår. Jenny berättar om sina frisyrer genom åren. Jag kommer på att mitt ännu ofärgade, oblekta och ofixade hår faktiskt har klippts i riktigt många frisyrer. Se här:
Bit för bit smälter jag ihop med podd-rösterna. Är plötsligt inte deras kompis längre, jag är dem. Ibland Jenny och ibland Johanna, precis som jag blir bok-jagen i böcker jag tycker om. Så plötsligt, mitt i den gemytliga känslan av att höra till, händer något. Samtalet går vidare från huvudhår till hår på ben och könsorgan. Jenny och Johanna har googlat på nätet och bara hittat hårlösa tjejben. Har läst om tjejen vars håriga armhåla "went viral" och chockerade den digitala världen. Funderar på om de har mycket eller lite hårtillväxt. Det finns ju liksom inget att jämföra med. Rakning är normen och även om de verkar tycka att den normen är bakvänd är grundinställningen att tjejer rakar sig numera - punkt! Här hamnar jag i en välbekant känsla av att vara från en annan planet. Ja, alltså de representerar det jordiska och "normala", det som är inom mallen för tjejer i åldern 20-40. Det vet jag, för jag är trots allt omringad av tjejer som lever med rakhyvlar, smink, alkohol, mode och andra mer eller mindre obegripliga men tydligen kvinnliga livsnödvändigheter. Det är mer troligt att jag har befunnit mig i en parallell dimension med helt andra regler under den kritiska perioden som kallas tonåren. Jag som inte kännt behovet av ovanstående. Som testat, men tröttnat. Som inte förstår poängen.
Det är HEMSKT om det är svårt att hitta orakade förebilder! Det känns märkligt när mina 4-5åriga bekantskaper fascinerat nyper i mina armhålor och undrar varför det växer hår där. Det är orimligt att det inte ska finnas håriga bilder på nätet. Egentligen var det bara det jag ville komma fram till. Jag är inte orakad av politiska skäl. Jag förstår bara inte varför jag inte får se ut som jag gör. Inte Danne heller gudskelov. Så, till er som tycker håliga ben och armar är läskiga, det är okej att sluta läsa. Här kommer det två bidrag till en utrotningshotad företeelse!
