Man kanske skulle åka dit igen...

Nu är jag hemma i Sverige igen, men jag måste ändå få berätta lite om vad vi gjorde när vi var i Kinangop, för det var så himla bra!

Vi åkte till Kinangop med två fågelskådare som vi träffat på museet i Nairobi. James var från trakten och stod därmed för organisation och lokalkännedom. Peter följde med som sällskap och agerade allmän underhållning, ständigt med en rolig historia på lut. Planen var att kombinera garnverkstad och fågelskådning samt hinna med att besöka en fårbonde, en som odlade växtfärger och traktens "resource center" för "education and ecotourism". Jag måste säga att vi lyckades väldigt bra! 

(null)

Första dagen började med en kopp te på byns gästhus, fortsatte med ett besök i den fina garnverkstan, rundades av med skådning i solnedgången på en vacker våtmark och avslutades med middag på Rock Villa Guesthouse. Jag var lyrisk när jag väl kom i säng, och jag tror att Anna kan säga detsamma. Uppfyllda av naturen, det vackra hantverket och alla underbara människor. Uppfriskade av kylan, lugnet och tystnaden.

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)

Vistelsen började på topp och fortsatte i samma anda! Nästa morgon åkte vi till Mama Joa och hennes ulliga får. Efter en skumpig bilfärd välkomnades vi av en bastant kvinna med fast handslag och stort leende. Det här var en kvinna som skapat inte bara ett välmående hushåll - med köksträdgård, trädplantering och fårproduktion - utan också ett utmärkt habitat för den hotade Sharpe's Longclaw. Med kikarna i högsta hugg traskade vi efter henne, ut i hagen, och det dröjde inte länge innan vi hörde fågeln ropa. Piiiip... Piiiip. "Det är varningslätet" berättade Peter. "Vi kan vara nära ett bo". Strax därpå såg vi en fågel. Sen en till och en till och en till. Jag tittade en stund, tog ett kort och ägnade mig sedan åt Mama Joa istället medan de andra upptäckte nya fåglar bland tuvorna. Bondmoran tog mig kärvänligt kring midjan och tillsammans gick vi bort till fåren. Tre raser hade hon. Merino, Hampshire och en jag glömt namnet på. Jag fick några fina kort och information att ta med hem. Dessutom ännu en imponerande människa att minnas! Innan dagen var slut hade jag träffat ännu en.

(null)
(null)

Mzee Peter var en av grundarna till Njabini Woolspinners and Weavers. "When I was a young boy, my father used to spinn wool" började han sin berättelse. Det här var under kolonialisttiden, när europeer tog med både spinnrockar och kunskap till Kenya. Sedan dess har den kunskapen fallit i glömska, men när Peter hörde talas om att fårskötsel kunde bevara Sharpe's Longclaw väcktes minnena till liv. Minnen av hur pappan plockat växter att färga ullen med, spunnit garn och stickat varma tröjor till sina barn. Så började han odla vilda växter på sin bakgård och prova sig fram till nya färgkombinationer.

(null) (null)

På tre dagar fick vi följa alla delar i en produktionskedja som räddat ett hotat ekosystem och en endemisk art - någon lär sig spinna ull för att tjäna pengar på fåren, en annan bygger bikupor för att kunna sälja honung från bin som livnär sig på de blommande gräsen i fårhagarna. I ett land där universallösningen verkar vara att sätta tre meter höga elstängsel mellan bönderna och djuren, var det härligt att för en gångs skull få uppleva en naturvård som bygger på lokalbefolkningens eget initiativ. Nu behövs bara en marknad för produkterna, ull och honung, som skulle kunna rädda fåglarna i Kinangop. Vi hoppas kunna bidra genom att inom en inte alltför snart framtid åka tillbaka och ta med oss människor med intresse och kunskap om både garntekniker och fåglar. Vem vet, nästa gång kanske vi kommer till Kenya i egenskap av reseledare! Just nu är vi dock nöjda för den här gången, och glada över att vara hemma igen. 

(null)
(null)
(null)
(null)
(null)