Kufuta hewa sawa - Andas frisk luft
Haaah, mmm, frisk luft! Det var inte förrän vi kom bort från Nairobi som jag insåg hur förorenad miljön här är. Nog för att Nairobi är en överraskande grön stad - med blommande träd, stora parker, två skogar och en nationalpark - men den tunga trafiken förpestar ändå luften. En förkylning på det så har både Anna och jag gått runt och hostat och snorat. Vilken tur då att vi fick en helg i himmelriket, eller åtminstone på en högplatå, 2400möh. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här efter 5+2 månader i ett Östafrika som ständigt varit för varmt, för intensivt, "för mycket". Ändå har tanken dykt upp gång på gång de senaste dagarna: I Njabini, South Kinangop, skulle jag kunna bo! Kanske inte för all framtid, men åtminstone några år. Jag ska försöka förklara varför.
Tänk dig Sverige en solig höstdag, när gräset skiftar i grönt och brunt och luften är sådär overkligt klar. Du strövar längs landsvägen iklädd yllekofta och mössa. En sval bris för med sig doften av jord. Det är skördetid! På åkrarna hukar bönderna i rad, svingande sina hackor. Potatis, havre, majs och kål trängs mellan vidsträckta fårhagar. I horisonten vilar ett grönblått bergsmassiv. Det är den perfekta blandningen av Sverige och Afrika. Åkerlapparna är små och landskapet diverst. I trädgårdarna blommar plommonträd under tropiska trädslag. Exotiska fåglar hoppar runt i buskagen. Det är svårt att avgöra i vilken tid vi har hamnat. Husen är så små och det ryker hemtrevligt ur skorstenarna. På landsvägen travar åsnor sida vid sida med människor, cyklar och motorfordon. Vi befinner oss i ett vänligt bondesamhälle med elektricitet, mobiltelefoni och internet, bara en timmes bilväg från den ultramoderna huvudstaden. En välkommen fristad. En oväntad idyll! Är det konstigt att jag blev förälskad? Fast det är mer än omgivningarna som lockar i Njabini. För första gången på flera månader omgavs jag och Anna av människor med samma intresse, samma tankesätt som vi. Hudfärgen spelade ingen roll. Kulturella gränser suddades ut. Vi kunde mötas i känslan av att höra samman, förenade av forskning, fågelskådning och handarbete. Det finns ett genuint engagemang i Njabini, för naturen, kulturen och ungdomen. En nyfikenhet, en arbetsvilja och många projekt att bidra till. Jag vill vara där och se vad som händer. Mer än så, jag vill delta! Utbyta kunskaper. Sammanföra de två världarna. Bygga vidare på "den perfekta blandningen av Sverige och Afrika." Det skulle kunna bli så bra! Vi får väl se vad som händer. I nästa inlägg ska vi berätta mer om helgen som varit istället.
