Gravid vecka 15
Nu är bebis tydligen 14 cm och täckt med lanugohår. Vi visar Alfred bilder på telefonen och pratar om bebis i magen och att bli storebror. Den sprattlar på för fullt men jag känner ingenting än. Bara kanten av livmodern och ibland bulan som visade sig vara ett navelbråck förra graviditeten.
Den här veckan har illamående och trötthet ersatts av förkylning, hosta, astma och - ja - trötthet. Jag unnar mig att öppet diktera att jag är less på att vara trött, less på att vara sjuk, längtar efter lite energi och livsglädje. Ibland är det skönt att bara bekräfta "lidandet" även om det inte är mer än en efterhängsen förkylning.
Mina föräldrar, Daniel och Emilia har avlastat, tagit hand om Alfred, låtit mig sova och vila. Daniel städar, lagar mat, är den perfekta maken. På jobbet kämpar jag för att se resultat - inte för att jag inte orkar (energin tryter först när jag blir ledig) utan för att det alltid går trögt i början på året.
En förmiddag med Emilia
Samtidigt har en annan känsla börjat växa. Tanken om den nya personen. Förväntningar. Undran. En försiktig önskan om en flicka att få följa genom uppväxt och utveckling. Funderingar på vad vi behöver komplettera med. Blir det ett vagnbarn? Kan jag få till det med tygblöjor den här gången? Ska vi satsa på babynest från början? Kommer det här barnet sova tungt på dagarna? Alfred vaknade ju så fort han tappade kroppskontakten. Får pyret min kalufs den här gången eller Alfreds glesa dunhår? Tänk, ett nytt litet barn att följa.
När jag blev storasyster...
Vid den här tiden (vecka 15) förra året åkte jag skidor, simmade, höll igång. Hade kraft och energi. Jag försöker acceptera att det inte är likadant nu. Se fram emot våren. Ta allt som det kommer. En sak är säkert. Det går åt rätt håll, och om ett halvår är barnet här.
Promenader räcker långt!
