Revansch
Om den resan kan man läsa här:
Fjällresa och andra strapatser
För en månad sedan gjorde vi en pimplingsutflykt som slutade i ett svårstoppat anfall och ännu en i raden av ringande väckarklockor. Vid det laget gav jag för en stund upp allt. Jag bestämde mig för att inte riskera någonting alls igen. Att backa
och backa och backa tills kroppen bara vilar och ingenting mer. Efter det beslutet åkte jag hem och grät och grät tills jag lyssnade på magkänslan och ändrade mig. Jag vill ju faktiskt leva det liv jag älskar och det MÅSTE inte alltid vara ett
val mellan kamp eller flykt.
I onsdags åkte nästan hela jobb-gänget de 6 timmarna tillbaka till Trolltunet och Hemavan. Den här gången väntade ingen helikopter tur men nästan 2 timmars enkel väg på snöskoter. Jag var förberedd. Inte bara med varma kläder och en ryggsäck fylld
med proviant (plus ett litet pimpelspö från förrådet). Jag hade preppat med kortisontabletter i ett par dagar, utöver xolairsprutorna och alla vanliga mediciner. Nebulisatorn ställde jag fram på rummet. Nödsändaren låg i väskan. Munskyddet var
redo. För onödiga risker kan jag såklart undvika! Veckorna sedan påsk hade dessutom varit ovanligt bra. Fyllda med sol, glädje och energi.
Glädjepiller på grillkväll hos Vanja
Promenad med Sofie första kvällen
Jag är såååå glad att jag vågade lyssna på min magkänsla, för vi har haft två härliga dagar. Skoterturer var helt brutal, både i längd och väderförhållanden. Sjön var inte alls så gassande vårsolig som på väbnernas påskbilder. Ändp kändes allt BARA
som ett stort och härligt äventyr. Stora berg tornade upp sig längs skoterleden. Fartvinden piskade ansiktet och bakom masken flödade luften skyddat och fritt. Två ripor svävade oväntat lätt bredvid skotern i obegriplig hastighet. Jag trallade
på min favoritlåt som ingen kunde höra över bullret. "Hör sången som klingar högt över sjö och land, når älvens trygga strand, kom andas och lev här vid fjällens mjuka rand, i hjärtat av din boning får jag ro, där himlen möter bergen vill jag bo".
Jag hade inga förväntningar på fisket. Lugn och ro och en hel del bilder. Ändå hann jag knappt stoppa ner spöt i hållet innan jag kände något nafsa. Och igen. Och igen. Innan en kvart hade gått satt kroken plötsligt stumt i vad som kändes som botten.
Jag gissade upp och en superfin röding sprattlade i änden. Hurrarop från alla! Min första fisk någonsin. Det var inte dagens första. Inte den största. Det var den enda jag fick. Ändå var jag inte ensam om att tycka att det var viktigaste fångsten
på resan ❤️ Härliga kollegor vilken ynnest att få glädjas tillsammans med er!
Vinden yrde snö runt öronen och fötterna blev långsamt kallare. Sofie skuttade runt på isen för att hålla sig varm. Daniel slog åkarbrasor för att få liv i fingrarna.
När klockan närmade sig tolv var jag hungrig och knappast ensam om att längta efter något varmt i magen. Helst som man kunde stjälpa i sig hastigt utan att ta av vantarna. Men så hände något fantastiskt. Medan vi traskade tvärs över sjön till en lä-plats
vann solen över molnen. En stund senare åkte jackorna av och vi solade på en välbyggd snösoffa med god gulasch i magen. Livet alltså!
Det blev ingen mer fisk för mig. Jag kikade ner i pimpelhålet. Slötittade på ett virvlande blänke. Ingen telefon på hela dagen. Knappt ett samtal. Total vila för hjärnan. Så himla nyttigt!
Hemresan gick snabbare än resan dit med mindre vind och mer utsikt. Ändå frös ögonfransar och munskydd till is på en stormig passage. Jag var väldigt tacksam över att slippa köra!
Den kvällen satt vi i bastun och tinade upp. Jag var lycklig över kortison och ostörd lycka. Tänkte inte låta den störas av att luftrören alltid rosslar i en bastu. Men det hände inte! Kortison är magiskt 🪄 Synd bara att det är så dåligt för
kroppen. Men den här gången var det värt allt! För jag orkade hålla igång till elva på kvällen. Äta gott. Skratta, prata och sjunga. Komma ändå närmare gänget. Somna lätt i samma rum som Sofie som vi fått låna ganska ofta på sista tiden :-).
Nu har jag fått min revansch, och en ny kompis på köpet. Lyckohormonerna började stiga ända sedan den kvällen då jag valde magkänsla framför förnuft och nu känner jag mig som vanliga pigga och glada Sara igen. Med ork och lust att fota, skriva, träna
och hitta på saker!
Jag kom hem till fina barnen som överöste mig med sitt prat och sin närvaro. Daniel vinkade och syndade till jobb. Underbara Haora kom cyklande med mat. Efter middagen tog vi med oss Aram till en bäck och tittade på vattnet. För sånt orkar man efter
en resa som varit en vila för själen och inte en kamp för livet. Men nu är det dags att göra kväll!