Gymnastik

"Tror du att du kommer fortsätta som gymnastiktränare om dina barn inte tränar längre?" frågade en kollega. Nej, inte mitt i livet, det skulle bli så konstigt att åka till andras barn medan någon annan tar hand om mina. Men sanningen är ju att gymnastiken, den älskar jag! Det har jag alltid gjort. Cirkus. Akrobatik. Voltige. Gymnastik. Längtan efter volter, lyft och handståenden. Det är något jag nu älskar att dela med mina barn, men för mig är gymnastiken äldre än dem, frikopplad från dem. Det är jag som smittat Alfred och Svea med gymnastik och de får sedan hitta sina egna kärlekar i livet. 

(null)

Vi sitter i bilen på väg till tävling i Sundsvall. Tidig morgon. Frukost i bilen. Jag flätar Sveas hår medan vägarna skumpar. Tänk så många tidiga, väldigt väldigt tidiga, morgnar som mina föräldrar följt mig genom landet. Oftas har vi stått vid en hästtransport innan fem på morgonen. Frisyrer har fixats hemma eller i ridhusets cafeteria. Hårspray, dräkter, träningsoveraller. Uppvärmning och pirr i magen, massvis med andra lag och musik från högtalarna. För mig är det inte jobbigt att åka på tävling, för mig är det minnen! Undrar om mina barn kommer tycka detsamma? När flätorna, något rufsiga, är klara får Svea plattan och riskakor. Snart hör jag henne sjunga med i låtar från Spotify och jag tänker att musik och dans är Sveas egen kärlek, den hon inte fått från mig men som gör mig så glad! Jag som aldrig haft några idoler, aldrig vetat vilka låtar jag gillar och som fortfarande inte kan lära mig danserna på gympan har fått en liten flicka som glatt hjular och står på händer men som aldrig slutar dansa :-) 

(null)

En stund senare är vi på tävlingen, hela gänget av pirriga små gymnaster! Nu börjar vi vara rutinerade och det här blir sista gången vi tävlar på lägsta nivån. Det är många timmar av samlingar, tider att passa, uppvärmning och förträning och slutligen allvar. Mina barn tycker tävling är roligare än träning. "Det känns liksom som att det betyder något när alla tittar" säger Svea. Hon står först i ledet, sträcker upp sig mot domarna, gör fokuserat vad hon ska och kryper ihop på rätt ställe efteråt. Alfred är mer skärpt än någonsin med sträckta ben och utan spår av nervositet. De trivs med adrenalinet som gör att allt blir lite bättre än vanligt och hela gruppen skärper till sig! Stolta tränare, stolta föräldrar och efteråt får vi som vanligt kloka kommentarer från tyckarna som jag tar med mig i det fortsatta träningsupplägget. 

(null)

Jag hoppas verkligen att mina barn vill fortsätta med gymnastiken länge, så att jag inte behöver välja bort glädjen i hallen. Jag hoppas att de kan ha kul, att de får med sig styrka, smidighet och självförtroende och en massa bra minnen. Jag hoppas att gymnastiken ger dem verktyg i livet! Men jag vet om att Alfred och Svea är starka små personer med helt egna viljor och drömmar och att den där ständiga längtan efter gymnastiken är och förblir min.