Slutspurten
Första helgen gällde det att överleva pusslet med ett trött barn som behövde mysa hemma, ett uppskruvat barn som varit hemma så det räcker och blir över och en "jet-laggad" mamma som ensam förälder. Kanske inte mina allra mest glänsande dagar i mammatillvaron
😅 Men eftermiddagen då Alfred susade på sin cykel framför bilen hela vägen till tomteskogen, bitvis i 25-30km i timmen, vill jag stoppa i minnesasken ❤️ Det var en så fin stund där jag stolt såg honom tålmodigt fiska tills han fått upp en liten
abborre, och därefter en bra stund till. Att vi sen var tre väldigt trötta Amsby i bilen på vägen hem gjorde faktiskt inte så mycket.
Så följde en vecka med små storslagna äventyr och högt älskade grann-vänner ❤️ Det samlades insekter, skräp och växtligehet och allt var precis lika viktigt och värdefullt.
En dag fick Alfred och Melker förbereda sig inför skolstart med en aningen kaotisk dag på stan.
Nästa dag hängde vi i betydligt mer harmonisk samvaro på multråberget. Precis ett sånt upptåg som jag kan tänka tillbaka på med värme i hjärtat många många gånger framöver.
Att få peka och visa på alla skogens hemligheter. Höra barnen klura över var ormen bor och om det är sorken som grävt det där hålet. Se killarna leta spindlar och insekter under stock och sten. Höra Svea kvittra med Mira och se henne hand i hand med Jennifer.
Helst skulle jag tillbringa nästan all min lediga tid med barnen utomhus så här. Det är ju sällan någon som har tråkigt i en skog full med stenblock och blåbär!
Åtminstone inte så länge fikat räcker till.
"Jag älskar dig Jennifer" utbrast Svea plötsligt spontant. Gud så jag förstår henne! Glädjen och kärleken i att hitta en familj som man får hänga med så här ❤️
Tillslut var alla trötta och fikaväskan tom. Då pekade kompassen mot badplatsen istället.
Efter en sommar där jag bara doppat mig som hastigast eller vadat runt på strandkanten föll jag för lockelsen att simma med ut till hopptornet. Det orkade inte luftrören. En underbar dag slutade med nebulisatorn i sängen. Men det var det bannemej värt!
Så var det till sist bara ett äventyr kvar på detta långa och innehållsrika sommarlov. Ett sista, men inte minsta! Ända sedan försommar hade grannen susanne pratat om en gemensam tältning. Nu gjorde hon slag i sak! Fredag till lördag var det camp-forsmo
i skolskogen som gällde 🤗 Jag rannsakade luftrören litegrann och bestämde att det här ville vi inte missa. Klart vi skulle tälta!
Så många gånger jag tackat mig själv för den inställningen! Även denna ❤️
Jag tror att min själ backade en si så där tiotusen år i tiden. Plötsligt var min by detsamma som min stam. Vi samlades kring lägerelden. Allt vi behövde stuvades in i våra små hyddor i skogsbrynet.
En hel skock med barn rörde sig som en flock fåglar som böljade genom skogen. Fram och tillbaka med glada tillrop och tjoanden. Till sandgropen. Till repen. Till älven. Till träden. Gruppen särades och samlades. Som starar kring en åker.
Föräldrar i en ring kring elden. Barn i knäet på annans mamma och annans pappa. Vi åt korv, chips och drack kaffe - så som de moderna stenåldersmänniskor vi är.
På kvällen nattade jag Svea i sjalen. Satt och pratade vid elden medan Alfred busade runt mellan svarta stammar. La ner sovande barn i tält. Busade runt med Alfred. Myste med talbok. Sov så vansinnigt gott hela natten. Vaknade till ännu mer helt
okomplicerad skogstillvaro.
Lugnet i den susande skogen, brusande älven och kvittrande skocken fågelbarn var beroendeframkallande hos mig. Jag vill tälta så här igen! Snart ❤️
Men sommarlovet var tillslut till ända. Vardagen måste få ta vid. Därmed är även detta blogginlägg slut.
