Att vara förälder
"Jag vill att ditt liv ska vara lyckligt - nej, det vill jag inte, jag vill inte att du ska få ett lyckligt liv… [en stund av besviken förvirring]… jag vill att ditt liv ska vara magiskt"
Det var ungefär så han sa, J.R.R Tolkien som var filmens huvudperson. Min hjärna spann självmant vidare på budskapet. För så länge vi strävar efter lycka i livet så är varje stund av ångest, ilska, ledsamhet, irritation, överväldigande trötthet
eller annan "negativ känsla" närapå ett misslyckande. Det är bara de glada dagarna som räknas och de måste vi visa upp, bevara och tänka tillbaka på. Men vad är egentligen magi? Magi är inte bara glädje, inte bara storslagenhet eller upprymdhet. Det
är något större. Utforskande. Sökande. En upphöjd bild av vardagen, oavsett hur den ser ut. Magi kan vara som allra starkast när livet är riktigt uselt. Det kan också vara guldkanten på vardagen som vi upplever på resande fot, trots regn, skoskav
och hungriga magar. Magi är att vara i varje känsla, och finna livet värdefullt.
Att önska att mina barn ska få helt magiska liv kan ju kännas aningen överambitiöst. Som om jag ska vända ut och in på mig själv för att lägga alla små stunder till rätta helt perfekt. Men visst är det inte så det funkar, eller hur? Alla som har gläntat
på dörren till ett fantasiland och gått helt upp i sin egen värld vet vad jag menar. Jag har alltid älskat det där speciella tillståndet man hamnar i när hjärnan fantiserar. Så många berättelser jag skrev från första stund jag knäckte läs och skrivkoden.
Så många böcker jag slukade hela skoltiden. Så många lekar jag fortfarande kan tänka tillbaka på och känna det där surret av magi i kroppen. Ja, fortfarande landar jag i samma känsla när jag skriver på en berättelse. Jag skulle så gärna vilja att
mina barn hittar den dörren. Att de vågar vara tysta tillräckligt länge för att tankarna ska flyga iväg. Att teven inte står ivägen för den verkliga magin.
Att vara förälder är väldigt svårt! Det är så mycket känslor hos barnen. Så många förväntningar hos oss vuxna. Så många viljor att navigera mellan. Ibland träffar vi rätt. Ibland förstår vi inte alls varandra. Frustrationen kan koka över både åt det ena
och åt det andra hållet. Varför är det så mycket stoj? Måste det bli så våldsamt? Vad ska vi vuxna bestämma? Hur gör man när barnen ändå tvingar igenom sina viljor? Vad är en personlighet och vad är uppfostran?
Jag vill lära dem så mycket. Hjälpa dem hitta lugn och trygghet. Lyssna på andra och sig själv. Lära dem respektera och kompromissa. Hjälpa dem våga, misslyckas och resa sig igen.
Några saker går säkert in, även om jag förstår mer och mer att människans personlighet inte är så formbar som vi vill tro. Vi är de vi är helt enkelt.
Något vi däremot kan påverka är vår kropp, vår uthållighet, våra muskler och våra tidiga vanor. Och om det är någonting Daniel verkligen är bra på så är det att låta barnen röra på sig, vara ute och testa sina gränser. Vem vet, det kanske är en alldeles
särskild sorts magi!
