Åre dag 2
En helt vanlig söndag morgon. Vi stiger upp strax efter sju och jag är precis lika morgonseg som vanligt. Det är bara det att vi är i fjällen - och har denna utsikt precis utanför rummet 😍 Att vi sedan går ner till hotellfrukost. Samlar på oss nutellamacka
och melon (gissa vem?) eller grapefrukt, krasse och smoothie eller kanske lite av precis allt på hela buffén! Man måste sitta länge vid frukost när det finns så mycket att välja på - det inser till och med barnen. Efteråt spelar Daniel Othello med
dem i Lobbyn och när jag frågar Svea på hemväg är det en av hennes bästa stunder på resan ❤️
Vi checkar ut utan att riktigt ha planen för dagen klar, men landar snart i att en topptur med kabinbana blir lagom till att börja med. Alfred rullar cykel framför bilen ner mot byn och efter lite letande hittar vi tillslut till den stora kabinen. Den
tar oss upp till utsikten, förbi solen och ända upp i kalla dimmoln. I mig river längtan efter att få fjällvandra. Bara strosa länge i naturen och känna dofter, fjälluft, vara delaktig på riktigt. Jag vill inte gå en snabb prommis i dimman och åka
ner igen. Tack och lov går de andra med på att vandra ner. För mig är det resans största upplevelse ❤️
Det börjar uppe i råkylan. Alla kläder åker på. Svea fryser och hamnar snabbt i sjalen. Danne har glömt vantar men jag har dubbel uppsättning. I mig pirrar det av äventyr. Äventyr är alltid värt lite omak.
Sakta klarnar det upp. Jag peppar Svea och njuter av att se Alfred studsa fram över stenarna. Som alltid är han lugn, fokuserad och otroligt tålig när vi är i vildmarken. Ju vildare omgivning desto lugnare kille helt enkelt.
"Vi fikar när solen kommer och vi har hittat lä" "Alfred det står en fråga på en skylt; vad är så ömtåligt att det bryts när du pratar?" "Mamma vad är det som tar slut när du står stilla?"
Vi hittar både sol och lä tillslut. Barnen äter tomtedgröt och kexchoklad men vi vuxna får nöja oss med frukt och kex. Någon mjölkfri lunch finns inte i ryggsäcken. Jag är fortfarande hög på fjälluft och vacker utsikt med Danne börjar tappa energi.
Svea fryser och är trött. Sitter mest på ryggen. Bara Alfred och jag fortsätter att skutta fram. Hitta nya skatter. Nya häftiga platser att upptäcka. Det finns något sevärt bakom varje hörn!
När vi tagit oss ner för "trappan till himlen" (ja den hette faktiskt så) dyker det upp en restaurang. Vi landar i värmen. Äter pizza. Fyller på med energi utan tidspress eller fjällvind att bekymra oss för. Får veta att strax nedanför Åre-skylten
kan vi åka lift sista biten. Till och med jag tycker det känns okej. Nu har jag fått traska fjäll en stund ❤️
I liften på vägen ner hinner Danne ångra att vi inte gick. Vi andra njuter av fartvind, utsikt och av åsynen av rädda pappan.
Dagen är inte slut än, men det är Svea och pappa. De får sitta i bilen en stund och titta på program medan Alfred och jag (mest Alfred) cyklar pumptrack. En ny asfalterad har Pre fått och den är härlig att glida fram i. Än en gång sväller
hjärtat över stolthet över Alfred. Sexåringen som slår bakåtvolter på jump yard, klättrar upp till fjällstugan därefter, skuttar ner för Åreskutan och nu pumpar cykeln i full fart genom kurvorna.
Alfred vill inte att resan ska ta slut, och jag lovar honom att vi inte åker hem förrän vid sex. Så blir det också, men en liten bit på vägen rullar vi ändå. Till Rista Fallet, eller Ronja fallet som Alfred säger. Där är Svea först så trött så trött,
tills hon hittar en lekplats. "Sist blev det min tur att få mitt" säger hon, ganska nöjt, medan hon klättrar, åker kana och leker affär.
Jag får locka henne till vattenfallet med löfte om att leka mer på vägen tillbaka.
Danne i sin tur lockar till löv-samlar-lek och det blir full fart på barnen.
Löftet om lekplats är dock heligt och Svea hinner leka alldeles färdigt innan vi rullar mot sista målet innebar hemresa - middag. En pizza i Järvsö får sätta punkt för en härlig resa.
Eller ja, kanske var det egentligen rasten för att dansa och fika i mörkret i Stugun som var helgens allra sista droppar av magi. Nu stundar helt vanlig vardag igen.
