Lär-tid
Min familje-trio ställer upp för trötta mamman. Små barn springer själv och hämtar kläder eller grejer. Sätter sin nappflaska i micron. Hämtar tandborstar. Stänger dörrar. Släcker lampor. Hjälper varandra. Jag sitter eller ligger i det längsta. Reser
mig och hjälper till först när det verkligen behövs - och det gör det ju oftast inte. Lite tid och tålamod är allt som krävs.
Danne fixar och roddar. Lagar mat och hämtar barn. Tar ut Dante och leker utomhus med barnen. Jag försöker vara uppfinningsrik. Hittar på lekar som inte kräver så mycket engagemang när barnen tröttnat på mys, hos och högläsning. Alfred får springa ut
på uppdrag och hämta 3 lönnlöv och 4 pinnar. Barnen har cirkus i sängen och jag är publik. Vi ritar och spelar spel. Jag skriver bokstäver och Alfred härmar. Vi bakar vid köksbordet och jag pekar på allt de ska hämta.
När barnen är på förskolan fokuserar jag på att vila vila vila, äta och sitta med nebulisatorn. Det är märkligt hur kroppen som orkat så otroligt mycket i flera veckor kan bli så himla svag när den äntligen får slappna av. Jag trodde att jag skulle pyssla
på hemma i lugn och ro med många pauser men märker att jag mest orkar halvligga med telefonen. En så himla ovan situation! Men jag märker hur det gör nytta och det är peppande. Sätter allt hopp till att jag är återställd på måndag och äntligen kan
börja leva som vanligt igen (sakta men säkert såklart).
Just nu känner jag mig faktiskt mest tacksam. Jag har lärt mig så mycket de senaste dagarna. Inte bara om min kropp och sjukdom, utan också om min fantastiska familj och hur mycket de andra fixar om jag bara slutar vara på tårna hela tiden ❤️ Det är värt
en hel del!
