Vilken sommar
Ungefär nu känner jag att jag fått nog. Jag vill inte ha mer regn. Jag vill inte vara förkyld och isolerad på min semester. Jag vill sitta på café och sörpla kaffe med kompisar. Jag vill träffa alla jag inte hinner besöka under vardagens ekorrhjul. Jag vill känna att jag har semester på riktigt!



Ja, det har hänt en del sedan senaste inlägget. Några dagar efter underbara Mobodarna började det kolla i halsen. Kvällen då senaste inlägget skrevs var det visst om jag inte minns fel. Därefter har en alldeles vanlig förkylning följt upp med halsont, snor och hosta. Nu har en vecka gått och jag vill bli symptomfri igen!
För att inte alldeles gå under i hemmets vrå, och för att de som inte snorar och hostar ska få njuta av tillvaron, har vi hittat på lite skojigheter hela familjen. En spontan biltur till Näsåker till exempel, med några stopp på vägen.








En annan tur till Graninge där vi fikade och nästan badade vid sjön, följt av en härlig promenad längs stenbergsleden.










Hemma har jag tagit till bakning och nu-gamla leksaker för att locka till lite inomhus-häng. Idag åt vi kakor i växthuset. Ändå väldigt mysigt!







Mycket mys och många fina stunder har det varit ändå, under veckan som gått. "Det här är livet" har Alfred deklarerat flera gånger. Jag har omväxlande skrattat, kramar, gormat och suckat. Sådär som livet är med små barn.

Himla goa är de trots allt! Daniel har dessutom räddat min psyke genom att ge mig långa pauser i vävstugan, där en vackert eldröd sjal växer fram. Verkligen en Lisa för själen det här med garn.








Men visst är vi väl värda att vara friska min sista vecka på semestern?