Optimalt?
På väg hem från kören i onsdags lyssnade jag på "optimeringsrevolten" på Kropp och Själ. Det är spännande hur hjärnan genast relaterar till den egna tillvaron och spinner vidare på ämnet. Så här gick mina tankegångar:
Vad är egentligen föreställningen om det optimala livet idag? Är det fulländat att ha en jobbkarriär, idrottsframgångar, "rätt" kläder och utseende? Är det likes på sociala medier? Hur vill vi berätta historien om vårt liv?
Bilden av mig?
I programmet hamnade fokus på tempo, prestation, självförakt och stress. Att optimera är att ständigt pressa sig själv. Måste det vara så? Varför känns mitt liv då så optimalt?
Skog, fika och massor av tid med barnen
Varför lever jag med känslan av att duga alldeles utmärkt när jag lägger noll ören och minuter på smink och skönhetsprodukter? När jag har noll koll på mode och varken orkar raka armarna eller kamma håret?
Sådär lagom sliten och rufsig - precis som det sig bör
Varför är inte "deltidsarbetande"lika eftersträvansvärt som "oumbärlig"? Det är ju så sjuuuukt härligt att kunna vara ledig tre dagar i veckan, för att inte tala om att vara mammaledig och spendera all tid med familjen! I programmet pratades det om det jobbiga i att inte vara behövd, men en förälder är alltid viktigast på hemmaplan, och jag känner lika stort värde i att odla, hjälpa grannarna, teckna och skriva som när jag sköter markägarnas skog.
Ett himla bra ställe att spendera tid på
Varför skulle det vara bättre att springa maraton och bli krönt "ironman" än att springa ärenden åt någon eller jaga en lycklig tvååring längs en byaväg?
Snabbaste tvååringen jag känner!
Jag hoppas att jag är långt ifrån ensam om att "nöja mig med lagom". Bilden som målades upp var så sorglig. Människan som har nästan allt men börjar hata sig själv som drivkraft för att orka fortsätta förändras, förbättras. Varför? Vi kommer ändå aldrig sluta utvecklas - det är bara att leva livet och följa med.
Vi växer och utvecklas alla tre
Bilden av människan som inte längre har tid till kallprat, eftersom allt vi gör måste ha en mening. Men kallprat är väl inte meningslöst?
En som kan prata oavbrutet om allt och inget
Den där hälsningen till grannarna som alltid går samma promenad vid samma tid.
"Hej hej, allt bra med er?" "Jovisst, och hej Alfred så fin du är och alltid så glad, och hej Dante ja du också hahaha du också". "Ha det bra!"
Det är de små meningarna som gör att man kan be om hjälp, eller erbjuda hjälp, när något händer. De små fraserna som ställt en dörr på glänt.
När man får hjälpa till att fånga vackraste grannarna på bild!
Jollret till barnen "hallå sötnos, jaha jaha jaha, ojojoj, så fin du är, men va du kan, minsann, sedär"
Hon pratar så mycket nu, med hela ansiktet!
Det är de orden som skapar band, igenkänning, anknytning, en väg in i språket.
Det där första samtalet med de nyinflyttade. "Men så roligt, och fint väder har vi fått, hösten är så vacker, var kommer ni ifrån närmast?"
Det är det samtalet som gör att man vågar knacka på dörren och dricka en kopp kaffe, som leder till djupare samtal, som skapar nya vänner.
Vänner och grannar
I min värld är kallprat både trevligt och en viktig del av livet. Fast det kräver ju både tid och lagom få människor att prata med förstås.
Betyder detta långa inlägg att jag är fullkomligt och fullständigt nöjd med mig själv och mitt liv? Såklart inte! Jag försöker hela tiden komma på hur jag kan bli en bättre förälder. Jag har ångest över misstag jag gör på jobbet. Jag tränar med hopp om att få en starkare kropp som fungerar så bra som möjligt i min vardag. Vi planerar ständigt nya projekt i hus och trädgård. Inte är jag nöjd - jag är ju människa! Men jag trivs. Jag trivs med mitt liv, min tillvaro, min omgivning och mig själv. Hoppas att du som läser det kan göra detsamma! För det måste ändå vara mer optimalt än någonting.
Nog finns det förbättringspotential alltid!
