Träning och andra klokskaper
Samtidigt jobbar Daniel maratonpass med sovande (eller inte så sovande) jobbnatt. Det innebär i stort sett att jag roar, tröstar, tar ansvar och styr upp livet väldigt många timmar inomhus. I somras undrade jag hur det skulle gå. Det går! Ganska
bra faktiskt.
På sovrundan idag lyssnade jag på en podd om barns motoriska utveckling och där gavs riktningen "minst en timmes rörelse om dagen". I min hjärna flimrade tanken "tänk om man kunde få ungen att vara stilla en timme på dagen" förbi.
Vi har verkligen inget problem med att få vårt barn att röra sig. Inte ute. Inte inne. Inte på träning. Ingenstans! Så hur gör man när man inte kan leka ute?
- Kullerbyttor i sovrummet: 15 minuters rörelse
- Följa efter mamma överallt: en massa tid i rörelse
- Dans i köket: 5 minuters rörelse
- Badhuset: 2 timmars rörelse
- Sovning: 1 timmes lugn och ro
- Kurragömma: mer eller mindre rörelse så länge mamman orkar
- Lek på mattan i köket: Några minuter av rörelse
- Jaga skrikande barn med ytterkläder/blöja/pyjamas/tandborste mm: en himla massa rörelse
- Lekträning på forsmoträffen: 1 timme uppstyrd rörelse
Där slutar alltså dag 1. Dag två liknar den första i allt utom att bad byts ut mot kyrkis (som är aningen stillsammare) och att vi inte hade någon träning på kvällen. Då fick jag istället komma iväg på ett pass ensam. Ååååå så skönt! Tyst
och lugnt. Jag stod länge på crosstrainern. Blundade och låtsades att det var tidig höst och jag joggade på vackra Biskops Arnö där jag gick på folkhögskola för några år sedan. Sen styrketränade jag en stund innan jag tig en lång varm dusch. Då
blundade jag igen och tänkte tillbaka på alla duschar jag tagit i studentrum och egna lägenheter, i ett liv utan barn. Ett liv då jag ofta var ensam. Där en bok, lite kvällsfika, kanske lite illustrerande på surfplattan väntade. Också en bra tid
på sitt sätt!
Nej, rörelse har vi inte ont om och det märks. Vår lilla kille hänger gitt och väl med på träningen med de äldre barnen så länge de inte leker lekar med svåra regler i många steg. Han springer, hoppar, väntar på sin tur och försöker göra som de andra.
Jag blev så stolt över att se honom hoppa på ett ben en lång bit, något som han alldeles nyss lärt sig. Ja, var det förresten inte helt nyss han lärde sig krypa egentligen?
December 2016 i kläder Svea haft idag 🤗
Stolt över barnen blir jag mest hela tiden faktiskt. Över Svea som låg och pratade med bebisarna på kyrkis idag. Hur gulligt som helst! Över Alfred varje gång han spontant kläcker ur sig lillgamla artigheter och grader. "Tack så mycket, tack det var trevligt, ja tack gärna". Eller
nya favoriten: "det kan jag väl okej då". Sen häpnar jag över hur klok en tvååring kan vara om utrymme ges. Häromkvällen kämpade jag med tandborstningen som hade varit konfliktområden några dagar i rad. "Men Alfred, hur tycker du vi ska göra tandborstningen rolig? Det här är ju inte alls kul". Han
tänkte en stund och sa sen: "Såhär, HAHAHAHAHA" Sedan dess tokskrattar vi med öppen mun hela tandborstningen och det är hur lätt och trevligt som helst. Den lösningen hade jag inte hittat på!
Nu ska jag sluta skryta för nu vaknade Svea i famnen och ville ha lite mamma-tid. Hejdå!