Förtrollade Fulltofta

Idag har varit min sista dag som ogift. Min sista dag som ogift mamma till Alfred och som ogift med mitt livs stora kärlek. Bör en sådan dag firas? Uppmärksammas? Upplevas på särskilt sätt? Jag har spenderat den med familjen. På lekplats, vid sjö, i skog och hos mina föräldrar. Kanske de bästa ställena jag vet! Med de allra bästa människorna. De som imorgon kommer bevittna mitt ja. 
 
Nej, jag tänkte faktiskt inte på det stundande bröllopet imorse, när jag och Alfred klättrade och lekte tittut. Då tänkte jag på Alfred.
 
 
Jag tänkte inte på bröllopet under utflykten till fulltofta naturcentrum. Då tänkte jag på att Alfred skulle få sova i bilen. På att han kunde leka på naturlekplatsen medan vi drack kaffe. På att Dante fick träna parkour - och så duktig han var sen! Balanserade på smala brödor och hoppade mellan stubbar. På att vi skulle kunna bygga något liknande i Forsmo.
 
 
Jag lät mig uppslukas av omgivningarna helt enkelt! De stora myrstackarna i granskogen. Den återskapade dammen där Dante fick bada. Han njöt verkligen av att simma och vi hade fullt sjå med att hålla Alfred på land. 
 
 
I skogen är det lätt att vara i nuet. Att småprata medan man vandrar med iderligen fångas av fågelkvitter, fladdrande vingar, den lilla paddan Danne hittade och bäcken som slingrar mellan träden. 
 
 
Särskilt när Alfred sitter på ryggen och kraxar som en kråka, ropar "pappappapp" (=pipipip), visar på "anka" och pekar ut de röda stigmarkeringarna på träden. Alfred märker allt! 
 
 
De stora blommorna, ljuset mellan grenverket, Alfreds små händer smekte över mina armar och pillade i nacken. Det var en härlig vandring som
avslutades med en cykeltur till Sätofta och en god, sen lunch.
 
 
Det var först när Danne lagt Alfred till eftermiddags-vila som jag tog tag i morgondagen. Duschade. Tog fram kläder. Hittade en klänning att ha innan och efter brudklänningen, en som jag kan amma i. Provade ett par frisyrer. Försökte plocka ihop en bukett. Inte förrän vid kvällsfikat i stugan insåg jag att jag inte övat på varken psalmer eller sång. Nu är det lite väl sent för det. Det blir nog bra ändå. Vår dag. Den som är viktig och högtidlig, fast på en annan nivå än den som handlar om kläder, frisyrer, antal gäster och buketten vi håller i handen. Vad som än händer knyter vi livslånga band imorgon och DET KÄNNS HELT RÄTT!