Lyckopiller

Jag måste börja det här inlägget med ett sidospår på temat "lyckopiller". Jag skrattade nämligen så gott i bilen på väg till jobbet. Lyssnade på P1 som handlade om ett nytt och farligt knark och ett par män från Lidköping blev intervjuade. Vid ett tillfälle säger ena mannen "alla snubbar"... och tillägger i sann feministisk anda... "och snubbinnor som säljer droger...". 😝 Jag ska adoptera uttrycket snubboinnor 👍 Men det här inlägget ska alltså inte handla om knark. Den här snubbinnan har helt andra lyckopiller att tillgå! 
 
Bilder från dagens jobb med skoldagar i gålsjö
 
 
När jag kommer hem från jobbet är jag ofta trött och tankarna kretsar kring avtal och planering och mål och annat. I bilen flyttar fokus sakta över till saker som inte är jobbrelaterade men jag längtar mest efter att få slänga mig på ek soffa och göra ingenting. Så parkerar jag på uppfarten och möts av en överlycklig och mycket entusiastisk liten lintott. Gapande mun. Utsträckta armar. Öppet sinne fullt av livsglädje.
 
 
Någonting händer i min kropp bara jag ser den lilla filuren och hans snygga pappa. Det bara bubblar endorfiner och oxytocin ur alla celler. Blodet pumpar, hjärtat kommer igång och jag blir så lycklig. 
 
 
Alla tankar på soffor och slösurf glider undan. Jag vill ju strosa rung i trädgården med en liten hand i min. Leta bääääää. Gräva sandlådan. Läsa pekbok. Mysa och gosa. Äta mat och prata om dagen. Titta på bilder på vad killarna hittat på. 
 
 
Idag föreslog Danne en cykel-utflykt. Bästa idén! Vi cyklade till andra sidan älven och gick en runda i ett strövområde där. Solen stod lågt och värmde lagom mycket.
 
 
 
Alfred gick själv, kavat och tultande längs den mjuka stigen. Upp och ner för backar. Hittade pinnar, bär och insekter. 
 
 
 
Vi konstaterade att för nästan exakt ett år sedan gick vi samma stig och pausade på samma ställe. Vi var ju tvugna att ta några bilder på nästan samma plats också för att kunna jämföra ;-). (Förra året satt vi vid vattnet nedanför nipan, i år stannade vi uppe på kanten). 
 
5/9 2016
 
30/8 2017
 
Förra året satt Alfred i selen och myste och fick bara komma ut en stund för att amma och sträcka på sig. Nu sprang han och sprang och sprang.
 
Jag tror att han traskade fram någon kilometer innan jag satte honom på ryggen. Då väntade jag min protester men han var nog ganska trött för han bara kramade om min hals, stoppade nappen i mun och smekte mig över armen. Gullunge! Vi gick lite extra bara för att han satt och myste så. 
 
 
 
På kvällen var det terminstart på kören så jag lämnade killarna lagom till läggdags. Det var lite tråkigt att åka hemifrån men så kul att sjunga igen! Än en gång kände jag hur det bubblade i magen av den där lycko-kompotten som säkert är en lagom blandning av må-bra-hormoner. Om jag bara får ha min familj, lite skog, mat och sång i mitt liv så har kag det väldigt väldigt bra!