sara.amsby.blogg.se

Jag har lärt mig mycket av att idrotta. En hel del om hur kroppen fungerar. Ännu mer om tillit och samarbete. Kanske allra mest om psyket och mental träning. Det hade jag nytta av under hela min skolgång, och nu har jag tagit hjälp av det på jobbet också. Tänkte ge några exempel här som jag hoppas fler kan ha nytta av.

Att sätta upp och nå mål är kanske den allra viktigaste komponenten inom idrotten. Förmodligen är måluppfyllnad viktigt i alla delar av livet men idrott innehåller alltid ett visst mått av tävling och utveckling, vilket oundvikligen innefattar tydliga mål. Ett sådant kan vara att få en viss placering på en tävling. Ett annat, som till mindre del påverkas av konkurrenterna, kan vara att nå en viss poäng eller klara en viss övning. Ofta är siktet inställt på en diffus, ofta svåruppnålig, vision om att bli bäst i världen eller "den första/yngsta någonsin" att utföra en viss prestation. Det kan vara en nog så bra morot för att utvecklas, men det räcker inte på långa vägar för att ha roligt under tiden. Jag är helt övertygad om att en av nycklarna till att ha en givande idrottskarriär (eller karriär inom vad som helst) är att bli bra på att bryta ner drömmen i små små bitar, och att göra det på rätt sätt. Här kommer några exempel på mål som lyfter, och mål som sänker en gymnast.

Mitt mål: att göra en superbra sträckt volt på trampetten.

Kommentar: En gymnast med ovanstående mål och delmål vet vad hen vill (få till en skitbra sträckt volt) och vet att det är rimligt att klara målet, kanske t.om. inom en viss tid för det har kompisarna gjort. På så sätt är målet SMART (specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och tidsbundet). Gymnasten kan dock gå till träning efter träning, stå på mattan, klappa sig på benen och tänka "kom igen, jag vet hur en fin volt ser ut, det här klarar jag" utan att nödvändigtvis lyckas mer än enstaka gånger. Varje "halvbra, men inte klockren" volt är ett misslyckande och risken är att besvikelsen påverkar prestationen. En volt innehåller för många delar för att hjärnan ska rätta till allt på en gång. Då gäller det att bryta ner bitarna.

Problem: jag landar på rumpan, kroppen är för böjd, jag måste hoppa högre och rotera snabbare.
Delmål: Hoppa högt och rotera snabbt i volten.

Nu är målet ännu mer specificerat och gymnasten fokuserar på två delar av volten istället för helheten. Dock kan det fortfarande gå en hel träning när hen varv efter varv försökt 1) få till en snygg sträckt volt, genom att 2) hoppa högt och rotera snabbt. Det finns ingen garanti för att det ska lyckas. Resultatet: frustration, ilska, besvikelse, tillslut kanske självförakt. Lösning: fortsätt bryta ner målen.

Delmål: Gör 5 hopp per träning där avstampet blivit en viss (mätbar) längd (för att få förutsättningar för hög höjd). Inga krav på landning, eller ens rotation. När det är avklarat; gör 5 hopp per träning där jag ser en punkt i taket innan och efter rotation (för att hitta medvetenhet). När det är avklarat; gör 5 hopp per träning där armarna är i rätt läge i volten.

Nu är målen superspecifika. Det finns inget krav på perfekt volt (all-inclusive) men när alla ovanstående komponenter är på plats finns förutsättningarna för att volten ska bli bra. Varje sak för sig är ganska lätt att klara, åtminstone några gånger per träning. När det är gjort är det läge att klappa sig på axeln och byta övning. "Bra gjort, du lyckades med steg 1" ersätter "men varför kan jag aldrig någonting??" Skillnaden mellan de två översta målen och de understa är att de översta är svårare att kontrollera. De innefattar någon form av "tajming" eller "tur" såvida övningen inte redan är innött i kroppen.

Exempel på fler mål som ökar risken för misstag och frustration:

- Ställa minst 3 handvolter under träningen (trots att jag bara lyckas vid enstaka tillfällen och då känns det mest som tur)
- Klara rondat-flickis utan pass (trots att jag är livrädd eftersom jag inte får rätt studs i rondaten).
- Klara hela helskruven på trampett, vilket jag gjort tidigare men nu blir allt bara fel trots att jag verkligen vill.

Förslag på fler kontrollerbara mål som fortfarande är konstruktiva och utvecklande är:

- Utmana hjärnspöket. T.ex: Göra minst en salto från plint med pass (kan såklart vara vilken övning som helst som är läskig men som man egentligen vet att man kan. När det går bra med pass är det såklart "minst en utan" som gäller, därefter minst två, minst tre osv.)
- Utmana fysiken. T.ex. gör en brytning mer än jag klarade förra träningen (och då är det okej att vila emellan om det behövs, målen ska alltså med 100% garanti gå att uppnå trots att de är jobbiga).
- Förändra detaljerna. T.ex. klappa på knäna så att det hörs i minst 10 volter, eller gör minst 5 flickisar där du ser händerna när de sätts i marken (för att aktivera knappen i hjärnan som talar om för händerna att de ska trycka ifrån).

1. Få en femma på provet
2. Få minst 16 av 20 poäng på provet
3. Svara på alla frågor
4. Läsa igenom frågorna noggrant och stryka under det jag ska svara på
5. Svara rätt på alla frågor som handlar om kroppen
6. Få bättre poäng än Josefin
7. Läsa igenom alla mina svar innan jag lämnar in provet

Jag skulle säga att punkt 1, 2, 5 och 6 beror mer på vilka frågor som skrivs och vad andra gör än hur bra förberedd eleven är. Självklart ökar ett omsorgsfullt pluggande sannolikheten till bra resultat men måluppfyllnaden kräver ändå en viss mängd "tur". De övriga punkterna däremot ligger helt i elevens kontroll att uppfylla och förbättrar avsevärt chanserna till ett bra resultat, om det så krävs en gissning på någon fråga för att lyckas med nr. 3. Om resultatet sedan blir en 4:a, inte en 5:a som önskat kan eleven inför nästa prov lägga till nya mål som täcker upp gamla luckor, t.ex. 8. gå på alla lektioner så länge jag är frisk och 9. läsa igenom anteckningarna innan provet.

På mitt jobb ser målen från chefen ut ungefär så här.

1. X kubik kontrakterad skog under året
2. X hektar kontrakterad skogsvård under året
3. X antal nya medlemmar under året
... osv.

Målen är Specifika, Mätbara, Accepterade (av mig och chefen under målsamtal), Realistiska och Tidsbegränsade. Dock är de inte garanterade för måluppfyllnad. Ska inte heller vara det, eftersom det är något jag ska sträva efter. Om jag bara försöker uppfylla chefens önskemål ligger alltså lika mycket av måluppfyllnaden i markägarens vilja som i min ansträngning. I år har jag därför försökt identifiera nyckelbitar i hur jag gör ett bra jobb och sätter dag för dag, vecka för vecka, upp garanti-mål för mig själv. De kan se ut så här:

1. Ring x antal nya markägare per vecka
2. Be om ett svar av markägare y efter 2-4 möten
3. Kontakta markägare z under veckan
4. Gör klart följande administration under dagen...
5. Ta reda på följande information inför mötet...
6. Lägg fram följande argument vid ett möte...
... osv.

Om jag gjort alla saker på min lista under en dag/vecka och följt mina mål under ett möte är jag nöjd trots att jag kanske inte fick kontraktet jag hoppades på. Jag har gjort mitt bästa och det var kanske helt enkelt inte rätt läge för markägaren just nu. Med hjälp av rätt delmål kommer jag troligtvis att komma riktigt nära chefens önskemål trots att jag inte ens reflekterat över dem under året.

Det här blev en lång utläggning om hur mål, delmål (och kanske även mellanmål) kan vara skillnaden mellan nöjdhet och frustration. Det är troligtvis även ett bevis på att jag tänker för mycket och krånglar till det för mig själv, men tankesättet räddade faktiskt min dag idag. Jag åkte hem med känslan "gud så många saker jag fått kryssa av listan" istället för besvikelsen över att ett projekt jag hoppats på länge gick i stöpet. Nya tag imorgon helt enkelt :-)