Bästa löpet

För någon månad sedan, på ett körfika, reste sig en av våra tenorer upp, harklade sig och sa (fritt tolkat):
 
Kära körmedlemmar, att sjunga är roligt, men det finns det annat i livet som är också…” (här tänkte jag, ånej du får inte säga att du ska sluta nu, vi behöver dig!). ”… träning till exempel.” (och så en kommentar om nyttan av det senare med klapp på magen). ”Nu är det så att jag anmält mig till ett lopp som ska gå i Hammarstrand och det skulle vara roligt om vi kunde fylla bilden dit. Jag har redan pratat med Mika och han är sugen, men det finns ju plats till tre till. Det är ett terränglopp, 11 km, som slutar med trapporna upp till läktaren vid döda fallen…” (här såg Mika skräckslagen ut och det är uppenbart att han undrade om han verkligen gått med på att springa).
 
Vid tillfället kändes 11km terränglopp visserligen lockande men aningen för långt för att jag skulle anmäla mig på stående fot. Ändå låg en iver och malde i magtrakten. Nog skulle det väl gå? Det vore ju skoj! Om Mika nu ska springa så kan väl jag?… Det slutade med att jag, Mika och PO bildade en trio som peppade varandra till träning under veckorna som kom, och igår var det äntligen dags. Vildhussloppet, från Ragunda till Döda fallen. Med oss fick vi också Daniel i egenskap av chaufför, hundvakt och kameraman samt Dante, underhållare och vakt av bil. 
 
Vi hade tur med vädret. Sol, blåst och aningen kallt innan vi började springa. Drygt två timmar innan start var vi på plats (det var man tvungen till för nummerlapparna hämtades ut senast tolv) och därmed hade fjärilarna i magen gott om tid att vakna. Vi hann gott och väl med picknick vid en å, samtal med medtävlande och en ordentlig (i POs fall och mindre ordentlig för oss amatörer) uppvärmning. Jag konstaterade oroligt att benen kändes lite stumma efter jobbveckan och hoppades på att slippa löparknä/knäont. Luftrören var okej, lite irriterade men inte värre än att det gick att kontrollera. Jag lovade mig själv att springa lugnt (haha, good luck with that - hälsade tävlingsdjävulen). 
 

Vi sprang 6 km längs en slingrande asfaltsväg. Vår trio började längst bak i startfältet. Vägen sluttade lätt nedför och steg sedan uppför i en lång, svängande slakmota. Jag hittade snabbt en härligt avslappnad rullande löpstil som i aningen snabbare tempo än killarnas. Lunkade därför på i egen takt. Kilometerskyltarna susade förbi. Jag tittade på hus, berg och träd. Sprang lugnt upp för backen, förbi klungor som gick. Ifatt några löpare. ”De kan jag ta rygg på!” Fast deras tempo var lite långsammare än mitt. Sprang om. Sprang ifatt. Sprang om. Drack vatten. 6km kvar. 5km kvar. Vi svängde in på en mjuk grässtig. Genom granskog. Ut på fält med timrade fäbohus. Ned för en sluttning. Jag lät benen springa utan att bromsa. Sprang om nästa gäng utan att behöva anstränga mig. Ut på en fin stig. Hoppade över rötter och stenar. Rundade blöta partier. Hade kul! Insåg att jobbet i skogen gav mig en fördel. Många stannade till vid leran medan jag bara studsade över. Hade inte tillstymmelse till knäont. Kom till en bro över älven och hela kroppen log. Vilken natur! På andra sidan drack jag vatten och ropade ”så vackert här är!” till glada funktionärer. Därefter vände stigen tillbaka mot mål. När jag nådde 2km-skylten kändes det som om jag borde ta ut mig lite så jag ökade tempot. Genast gjorde lungorna sig påminda och jag fick jobba med andnings-kontrollen. Benen började bli lite trötta, men herregud 2km, det är ju ingenting. På små stigar skyndade jag den sista biten upp till trappan, som jag föreställt mig som brant, evighetslång och smockfull av löpare. Det var fel. Den var etapperad och inte alls farlig. En tjej släppte förbi mig för att gå upp och med lite mjölksyra och en gnutta syrebrist tog jag mig de sista 500metrarna in i mål. 15.20 korsade jag mållinjen, ungefär 1 timme och 5 minuter efter start (på det preliminära resultatet står det 1.13.54, men jag blev registrerad igen när jag skulle heja fram Mika så det är fel). Kände mig mäkta nöjd =) Bara åtta minuter senare stormade Mika in med en stark spurt och strax efter halv hejade vi fram PO. Vilket lopp vi gjort alla tre! PO ska ha stort tack för den upplevelsen. 
 

Dagen avrundades med god middag hos Lundqvists tillsammans med Lindblads. Studsmatta, lek, mat, efterrätt, singstar. Jag är så glad över alla vänner jag fått här i Sollefteå. Kan säga det hur många gånger som helst!
#1 - - Mika:

Vilken grym tid du fick!! :) Det kommer, helt klart, bli fler lopp, eller hur?

Svar: Absolut! Och detsamma får jag säga, du ser stark ut på bilderna :-)
Sara