Killing my Darlings
Jag skulle önska att det här inlägget handlade om skrivande. Om att med sorg i hjärtat ta bort en formulering, en scen eller till och med ett helt bokkapitel för att få en berättelse att flyta bättre. Jag skulle önska att det var ett inlägg om något så personligt och greppbart som ord på ett papper. Mina ord. Min fantasi. Mitt feltänk. Men så är det inte. Tyvärr...
Hela sommaren har jag gått och varit tacksam mot Sollefteå sjukhus. Tacksam för att någon äntligen såg att astma kanske inte var svaret på alla problem med min andning. Såg, undrade och tog reda på svaret. Det är så på en liten ort. Där får individen plats. Bristen på toppmodern utrustning kompenseras med råge av drivkraften hos de anställda. Jag är inte den enda som har fått erfara det. En röntgensköterska jag känner berättade om ett fall av många där det småskaliga varit en fördel, inte ett problem. En patient kom in till lungröntgen och proverna såg inte bra ut. Sköterskan skickade då genast vidare patienten till en mer avancerad röntgen och därifrån kopplade man omedelbart in en kirurg. På en eftermiddag hade diagnos ställts och åtgärderna tagits. Patienten fick bästa möjliga vård på kortast möjliga tid. Endast ett litet och sammansvetsat team klarar något sådant, men det kräver ett sjukhus där så många vårdinstanser so möjligt ryms. Nästa år skulle den här patienten kanske fått en betydligt längre process att ta sig igenom.
Landstinget blöder. Sundsvalls sjukhus går back varje år. Stafettläkare, böter och andra utgifter jag inte har koll på har fått ekonomin rejält ur balans och politikerna pressas att ta tag i problemet. Då står Sollefteå sjukhus i skottlinjen. Igen. Det är tydligen inte första gången. Sollefteå sjukhus, som redan tar emot patienter som inte får plats i Sundsvall. Som har en balansrad ekonomi och hade klarat sig bra om det frikopplas från landstinget. Ett sjukhus som behövs! Det känns så fel. Mammografin är tydligen borta sedan några år tillbaka. Nu vill de skära ner kirurgi, intensivvård, ortopedi och kvinnokliniken. Tre timmars resa för att föda ett barn... Då är jag inte längst ifrån vård. Och om Sundsvalls BB är överbelastat? Usch, hemska tanke.
Det är många som kämpar för sjukhuset. Många som kämpar för allt här på landsbygden. Här finns drivkraften, grannsämjan, tiden och förmågan. Här finns ett hopp och en energi jag aldrig såg i Skåne. På landet fostras invånarna till entreprenörer. "Om vi vill ha något får vi göra det själv" - och så blir det. I Sollefteåbladet läser jag stolt om Emmas skorpor - kända över hela Sverige, Nystartad gårdsbutik med lokalt hantverk på turistvägen, Framgångar för skidtalanger, Stor satsning i gymnastikklubben, Ny dokumentärfilm av Sollefteåbo, osv. osv. Det är inte bara uppblåsta rubriker, drivkraften ligger som glödande motor i de små byarna. Här är folk beredda att lyfta på rumporna för att skapa ett bra samhälle. Det är så fint tycker jag! Det livet jag skriver om i bloggen, med natur, aktiviteter och fina människor, det är inte påhittat. Sollefteå lever i högsta grad, växer till och med. Men jag är inte säker på att bygden klarar ett nedlagt sjukhus. Snälla snälla politiker, låt sjukhuset stå på egna ben, sälj den till en driven entreprenör, låt det gå ihop med Jämtlands landsting istället - men offra det för guds skull inte! Det kan bara inte vara en genomtänkt idé.