Delad smärta är halv smärta?
Igår berättade Anna att hon kommit på sig själv med att fasa inför att gå ner till stan eftersom det är så jobbigt att andas längs den dammiga vägen. Sen kom hon ihåg att hon egentligen inte själv har några problemmed luften. Det är ju jag som har astma. Anna tar helt enkelt på sig lite av min plåga när jag kämpar mig genom staden med trångt bröst. Det skulle kunna ses som onödigt, att vi är två som går och mår dåligt, men det känns faktiskt bra. Det är på något sätt skönt att hon kan sätta sig in i min situation så pass att hon börjar planera efter den. Det betyder ju att hon aldrig föreslår långpromenader när vi kan åka motorcykel, och att vi båda försöker undvika de allra mest förorenade gatorna.
Idag har jag kämpat igenom regnskogen med täta luftrör. Det kändes lite ovärt. Där är ju luften fuktig, ren och sval. Borde jag inte må bra då? Jag tror att kroppen är lite sliten nu. Magen bubblar och det blev för få timmars sömn. Dessutom är anfallen lite jobbigare att hantera när det är varmt och svettigt ute. Är det något ni andra märker av också? Därför var det här kanske inte så farligt som det kändes egentligen. Menmen, jag har lärt mig många nya trädarter och sett fina fjärilar, fåglar, skalbaggar och växter. Dessutom fick jag se Keeps högkvarter. Keep är en miljöorganisation jag använde mig av när jag skrev ett arbeteom Soil and Land Use i höstas. Ett hett tips för alla som är intresserade av att vara volontär inom skog och miljöfrågor i tropisk miljö! (http://www.keep-kakamega.or.ke/)
Så... Kakamegas regnskog - check! Nästa anhalt, Nairobi. Bara en vecka kvar nu :-)