Värt att vänta på?
Minns ni att vi var vid något som hette Forsaleden förra året? Kvällen efter en hel dag på Jamtli. "Vi måste åka tillbaka" sa vi då. "Nästa gång tältar vi".
Så det har Alfred pratat om hela sommaren. "Vi MÅSTE åka till Forsaleden och tälta med William och Walter". Vi hade alltså ett löfte kvar att bocka av listan, även om det vid det här laget var ont om både ork, tid och
äventyrslust. Tältning med grannarna krympte till tältning själva som krympte till en heldag utan tältning. Den heldagen hamnade plötsligt när vi var bokade på kalas och sommarlovs-gymnastik - men vi hade ju lovat och då står man för det. Efter frukost
satt vi därför i bilen allihopa, senare än vi hade tänkt, tröttare än vi borde vara, osäkra på om vi hade prioriterat rätt. Men det var ju sista soliga dagen på ett tag! Svea gnällde och klagade, hon ville bada i gropen med kompisarna och INTE
åka bil (och då hade vi inte ens berättat att hon missade både kalasfika och gymnastik). Alfred bråkade. Vi ORKADE BARA INTE. Jo, vi hann ångra oss, flera gånger om! Dessutom var vägen verkligen evighetslång. I Bräcke stannade vi först vid
en mysig liten camping för att kissa och för att Svea skulle få vila från åksjuka, därefter var vi tvungna att äta lunch och leka på en lekplats. Klockan tickade, vägen var lång och Forsaleden kändes oändligt långt borta. Solen gassade utanför och
vi åkte bil. Men snaaaart, snaaaart är vi framme i paradiset
När Locknesjön började glittra blå utanför fönstret och solen fortfarande gassade steg modet. Äntligen var bilturen slut. Trodde vi! Bara en avtagsväg, 2,5 kilometer till parkeringen, och där började det stå bilar på vägens vänstra sida.
Bil efter bil efter bil efter bil. En helt absurd sträcka med dålig parkering. "Vad gör jag om vi får möte nu?" frågade Daniel som körde, och en stund senare hände det såklart. Det var bara att backa, på den smala vägen förbi
alla bilar. När vi tillslut klämde oss in vid en vägkant var vi mer än 1,5 kilometer från parkeringen. Därifrån är det ytterligare en kilometer till själva forsaleden. Vi hade hur mycket packning som helst, och hur många människor skulle det egentligen
vara som trängdes i paradiset? Alldeles för många! Vilket himla antiklimax. Vi tog oss tillbaka till Locknesjöns slut men där fanns ingen strand, grillplats eller över huvud taget något ställe att hänga på. Det kändes som att vi slängt semesterns
sista fina dag i soptunnan. Alfred rasade av besvikelse, han som väntat och längtat så länge. Svea, som klagat hela vägen kände plötsligt in hela familjens sorg och försökte hålla stämningen uppe. Jag gjorde detsamma medan killarna gick runt och tyckte
synd om sig själva. "Ska vi ta och åka SUP en stund när vi ändå är här?" sa jag till Svea och det tyckte hon absolut.
Vattnet var varmt och skönt, alldeles glasklart och häftigt blått. Det var skönt att komma bort från surande killar! Vi tog med oss matsäcksväskan i hopp om att hitta ett bra fikaställe via vattenvägen. Utan stress paddlade och simmade vi bort till några
fina klippor, satte av väskan och paddlade tillbaka för att hämta killarna.
Sen fick vi turas om att simma bredvid brädan tillbaka till matsäcken, fyra personer ryms ju inte på en enda SUP. Svea var nu helt inne i äventyret och simmade långt bredvid mig i det djupa klara vattnet. Bilresa och besvikelse var glömd. Vi kunde lika
gärna varit i utlandet istället för i Jämtland. Nu tänkte vi njuta av stunden!
På klipporna tände vi en eld, plockade fram Murrikan och jag testade om man kunde steka pizzabullar över gasköket på den tunna stekhällen. Det gick! Bra att veta 🙌 Bullarna blev dessutom goda och livsandarna ökade lite till. Killarna fiskade och fick
en vacker gädda. Barnen paddlade SUP medan Daniel och jag fick sitta tillsammans i solen. Vi hade det på det hela väldigt bra.
Kvar efter dagen finns helt otroliga bilder som skulle kunna vara tagna under en dag då allt bara var bra, men här - på bloggen - här finns hela historien bevarad! Om fina minnen som föddes ur en himla massa besvikelse.