Hur gick knä-operationen?
Efter Urkult och fest var det ju dags att operera det trasiga knäet. Nästan tio år efter förra operationen! Märkligt nog kändes det helt lugnt att vara trasig igen. Enormt mycket mer konkret än svårbegripliga andningsbesvär. Väldigt lokalt i en enda punkt på kroppen. Lätt att skratta bort - känslan av "been there, Done that". Att ha ett trasigt knä kändes helt enkelt inte som samma karastrof som 2012, när jag drog sönder det första gången bara dagar innan jobbpremiär i Riksskogstaxen, eller 2013 när jag opererades och återhämtade mig ensam i en studentlägenhet med ett kylande benskydd, mängder av Downton Abbey på plattan och känslan av total isolation.
Nej, nu fick jag skjuts med mamma och pappa till Umeå istället för att få färdtjänst till Stockholm. Jag opererades av trevliga läkare med ryggmärgsbedövning istället för att sövas och ligga kissnödig och med krampande luftrör på uppvak. De var nyfikna på mina andningsbesvär och intresserade av VCD-spåret, som den fysio-organisation de är på Sport Medicine i Umeå. Jag fick följa med i operationen, känna det knäppa och röra sig utan minsta smärta, i sakta mak vänta på att benen skulle vakna upp från bedövningen, bevisa att jag kunde kissa och sen var jag utskriven igen. Minuskeln hade inte gått att laga, en stor bit fick på gott och ont plockas bort igen. Inga suturer, kort rehab men ett känsligare knä i framtiden. Ändå,
lättnaden när benet gick att sträcka igen! Det påminde om känslan av att dricka när man är törstig, kissa när man hållt sig länge, gud så skönt! Jag fick påminna mig om att använda kryckorna, nu gjorde det ju inte längre ont!
Redan dagen efter var jag på jobb i skogen. Med kryckor - såklart! Med Anton som körde bilen. Med Svea som sällskap. Följande vecka fixade jag både utbildning med kollegor under 3 tillfällen, utbildning med åttondeklassare, fotbollsmatcher och kräftskiva på kryckorna. Däremellan både vila och rehab. Över all förväntan gick det helt enkelt. För det är jag tacksam!