Vardag helt enkelt
Igår, alltså måndags, kravlade jag mig ur sängen till solsken, gla-pojke och en alldeles ledig föräldradag. Efter frukost hivade jag som vanligt upp Alfie i sjalen, kopplade Dante och promenerade ut i skogen. Gångstilen var misstänkt lik Alfreds. Stel, stapplande, inte alldeles bekväm. Från stumma lår och en antydan till löparknä hade värken förflyttats mot vader och fot. Jag bet ihop, väl medveten om att det bästa man kan göra är att få igång blodomloppet och mjuka upp lederna.
Alfred är det snyggaste jag någonsin tar på mig, tycker han klär min på nåt sätt ;-).
Alfred kvittrade ikapp med fåglarna och Dante var på sitt bästa bushumör. Min vänstra fot gjorde bara mer och mer ont och i slutet på promenaden härmade Alfie mitt ”Ajajajaj” mer än fågelsången. Förbannat svor jag (och en himla massa värre haranger). Det är ytterst oproffsigt att springa sig till skador som hindrar mig i jobbet. Jag har allt för mycket traktplanering att göra för att halta omkring och svära.







Jag kom hem vid fyra till två gosiga killar som hade myst och sovit mest hela dagen. ”Alfred har kramats och velat vara i famnen och sovit säkert 4,5 timmar” rapporterade världens bästa pappa. Han hade sovit bort nästan all hosta och var hur glad som helst. Ville leka i trädgården, härmas, peka på allt och pussas hela tiden. Satt gärna i sjalen på promenaden, som blev kort för fotens skull, och pratade i ett kör. Satt kvar när vi kommit in så att vi kunde dansa en stund i köket. Sen lekte vi med Tova, bollen och klossarna tills det var läggdags.

Det här är vardag. Promenader, jobb, lek och mys. Lite sjuka. Lite ont. Mest bara bra ändå. Vardag är bra tycker jag!