Slow motion

Det här med att ha en föreställning om hur saker och ting "ska bli" kan vara till hjälp vid en förlossning har jag hört. Det kan också skapa frustration om målbilden inte alls stämmer.

Jag har alltid sett mig själv som en effektiv person som varit tidig och snabb i det mesta jag gör. Så är min familj i allmänhet. Därför föreställde jag mig en förlossning som startade tydligt och gick fort. Jag kunde inte ha mer fel verkar det som! Måhända har jag en bebis i magen (ja han är kvar där) med en helt annan målbild, för det går fortfarande låååångsamt på förlossningsfronten.

Under natten till igår sov jag dåligt. Ont i rygg och mage. Jag vände och vred mig. Försökte att inte göra upp förhoppningar. "Det är nog träningsvärk efter att jag rensade ogräs och skapade fåror i potatislandet" tänkte jag i nattmörkret. "Inte dra på för stora växlar nu". Jag vaknade då och då av den molande smärtan och på morgonen vågade jag ändå börja hoppas. Lite blod i trosan. Allt intensivare och mer koncentrerad värk. Nu verkade processen äntligen vara igång, om än i tidigt stadium.

Dagen flöt förbi i sakta mak med en tur på stan, några promenader i en park bakom huset och en tur till en vacker skogstjärn (bilder kommer när jag har tillgång till datorn igen). Värkarna tilltog sakta men säkert och efter middagen la jag mig att vila en stund. Då kom de med 5 minuters mellanrum, 1 minut långa och onekligen smärtsamma. "3 på 10 minuter ska det vara" tänkte jag upprymd. "3 på 10, det är bara en till, han kanske kommer inatt!"

Rita och lyssna på talbok är ett bra sätt att fördriva tiden

Jag gick och la mig vid nio för att hinna sova ett tag innan värkarna, efter vad jag hoppades, skulle tillta. Klockade i en halvtimme till och konstaterade att 5 minuters mellanrum kvarstod. Så började jag slumra mellan varven. Istället för att öka minskade frekvensen till 7, 10, 12 minuter. Jag sov och vaknade. Lyssnade på poddar och andades genom värkar. Klockan fem gick jag upp. 5 minuters mellanrum igen. Helt klart äkta vara och inga onödiga förvärkar nu. Jag kände mig trött av arbetet och den sporadiska sömnen, men upprymd vid tanken på att vi närmar oss målet. Vid åtta var det 4 minuter emellan och det hade blivit smärtsamt att stå och gå. Jag ringde förlossningen och vi fick komma in.

Folk får säga vad de vill om problem på Sundsvalls sjukhus. Vi blev åtminstone otroligt väl bemötta både i telefon och på avdelningen. Jag kämpade med sammandragningar hela vägen genom korridorerna och var glad att få ligga ned med CTG som mätte värkar, puls och Lillemans rörelser. Än en gång skulle bedömningen göras. Höll vi måttet? Hade vi väntat länge nog? Skulle vi vara välkomna in på förlossningen? Det kändes som uttagningen till ett landslag, och tyvärr visade vi oss undermåliga. Att processen var igång fanns det inga tvivel om. Mogen och förkortad livmodertapp samt äkta värkar (om än lite för svaga och glesa). Dock en ruckbar bebis och inte öppen ens en centimeter. "Varsågoda och återkom senare". Hon framförde budskapet så vänligt och med så mycket glädje över att vi snart (dock med okänd tidsskala) skulle återvända att det inte kändes som en avvisning. Vi blev erbjudna plats på patienthotellet men ville hellre hem. Inte heller denna gång kunde jag dölja besvikelsen. Trötthet, smärta och ännu mera väntan. Väntan med värkar dessutom.

Dante tycker det är fruktansvärt jobbigt att inte veta vad som händer och varför matte är så konstig. Han vill helst bara sova nära oss samt skälla på allt som låter suspekt. 

Därför är vi hemma nu. Fortfarande efter 7 timmar. Värkarna kommer punktligt och ofta kraftigt. Slemproppen dök upp under eftermiddagen. Jag tror att jag är lite lite öppen men inga 3 cm i sikte än. Jag sover, äter, duschar, andas igenom värkar. Tålmodigt ändå, för att vara jag. Magkänslan säger att det inte är dags än. Jag hoppas på inatt eller imorgon. Slow-motion-progress. Jag är ändå glad att det är på gång. Inte så hemskta besviken över att målbilden sviktar. Det här är ändå MIN förlsossning, oavsett hur den blir. Jag iakttar nyfiket stegen kroppen går igenom. Genomlider värkarna i positiv förvissning om att det onda gör gott. Jag vill ha ont. Ännu mer ont. Oftare. Snart snart får vi nog träffa vår lite blyga och trögstartade bebis och då kommer det vara värt vad som helst!

Hälsningar från en trött förstföderska