En helt vanlig dag
Vad händer en helt vanlig dag när barnen hunnit fylla sex och åtta år? Jag menar, när de var ett, två, tre och till och med fyra så fick ni ju höra detaljer från precis varenda dag i veckan. Numera målar vi med stora drag! Men vad händer om vi kikar lite i förstoringsglas- eller nej jag vet, vad händer om vi sätter kameran i händerna på två sexåringar?
Jo, på Sandsmon är allt som det ska, fullbordat med guldglitter bakom rodnande höstträd. Det står skatter (eller skrot?) lite här och där.
I skog och gräsmatta - med lika mycket klöver som gräs - poppar svamparna upp som just svampar, och titta där kommer Elian som hämtats för pappavecka! Leif står på sin furstukvist med pipan i munnen och i skogen ligger det träd som man kan balansera på, röksvampar att hoppa på, stenar att plocka hem för att måla för att inte tala om alla spår efter möjliga tjuvar! Den kommer tåget och då kan man bli jätterädd om man är sex år för det kan finnas ett monster på tåget och det är ju så roligt att skrika riktigt högt mitt i det öronbedövande skramlet.
Morfar låter chiliplantan suga i sig sista solen, sitter tålmodigt på en bänk och väntar för att sedan lyfta in den under tak och kanske ta sig en sista titt på vägbygget.
Ja för riktigt som vanligt är det ju inte på Sandsmon. Vi har nämligen Sollefteås enda rödljus just nu! Som snott el av oss ett par dagar dessutom. Vi har förmodligen Sollefteås allra hemskaste väg också, som ett lapptäcke av djupa hål, vassa stenar och olika typer av grus. Ändå är det spännande just nu, det händer äntligen saker hela tiden! Nu kör vi plötsligt på det som förut bara var tomrum ovanför tvärbrant Nipa. Vår tomt har blivit någon meter smalare och gränsar till lika brant stenlagd sluttning. Det skakar ofta i hela huset när byggarna jobbar. Läskigt, spännande men välbehövligt.
En helt vanlig vardag åker mammor och pappor på jobb, kanske på elcykel om lusten faller på. Jag hamnar i en skog eller på ett kontor men jobbar inte längre med kontraktering. Just precis nu har jag varit ute med markägare ett par dagar ändå, och en av markägarna var min moster. Lyx! Jobb och fritid på en och samma gång.
Barnen åker skolbuss ibland för de har blivit så galet stora! Två skolbarn som läser läxor och kvällsbok, som ibland suckar och stönar över skola (storbarnet) och ibland peppar över allt roligt nytt (lillasyster) men som på det stora hela springer fram genom livet! På skolgårdar, fotbollsplan, i trädgård och i fantasin.
De springer så fort att mamman inte hinner med. Jag har plötsligt fått total panik och vill genast backa tiden och krympa ungarna.
Det är underbart med barn som är så självständiga, mogna, kloka, kreativa och ansvarsfulla men är jag redo att inte längre bära, gosa och ha hand om bebis? J o, vi är klara med barn, men jag kan inte låta bli att tänka att det är nu vi skulle vara grymma som föräldrar. Nu när vi kan det här med blöjor och matning och bebis, har stora barn som kan hjälpa till och inte två blöjbarn samtidigt. Fast mest kanske jag blir rädd för tiden som går, som springer, för allt som nu ligger bakom istället för framför. Jag har helt insett att livet är kort och att det inte finns någon back. Just nu sörjer jag lite över det.
Så går alltså vardagen, med spel och med lek, med odlingar som fortfarande växer och med disk, tvätt och "borden" som också växer trots att vi inte vill. Jag vattnar blommor, plockar i det oändliga stöket, suckar lite och lägger mig med böcker som handlar om ännu stökigare personer och tänker att det är rätt okej ändå, att inte lyckas bocka av alla listor och hålla rent i varje vrå, renovera och göra klart allt i huset och vara sådär ordentlig som mina föräldrar. Vi har det trots allt väldigt bra.
