Pannkaka
Alla planer vi hade, på vandringar och utflykter, på bad och bastu och spel på kvällarna. Vad blev det vad det?
Jo, det blev pannkaka! Men pannkaka är ju också gott, särskilt med glass och jordgubbar. Det sistnämnda har vi ätit idag. Hemma i forsmo. Med mormor och morfar och min kusin. För det var vad som hände.
Vi åkte hem, efter två nätter - vi som skulle stanna en vecka.
Men vad var det då som hände? Jo - en hel radda med saker.
Först luktade stugan rök - ALARM ALARM skrek det i min kropp. Sen stängde jag av den varningssignalen. Fokuserade på utsikt, bastu och fin planlösning.
Så vandrade vi upp på fjället och fikade.
Vi åkte till Åre och lät Alfred hoppa på coola cykelbanan. Vi hyrde en bärstol till Svea och Danne, badade bastu och åt mat med fantastisk utsikt.
Dessutom jagade vi Svea som snubblade framför farliga kanter, vinglade mot branta trappsteg och skrek när hon inte fick klättra över terasskanten.
På söndag kväll planerade vi fortfarande utflykter. På måndag morgon sprang jag 6km på fjället, med rossliga luftrör som sakta hämtade sig i den friska luften, och kände mig som en ny människa! Jag kom hem till en mysig pappa som inte tålde stugan, en trött och vild pojke som frågade när morfar kom och hämtade honom, en stuga som skrämd duckade inför farliga barn. Vi vände spiralen med lite mat, en sovrunda (Danne och Svea) och en mysig dusch (Alfred och jag). Så gav vi oss ut på nästa äventyr.
Danne hade peppat för en cool utflykt - att traska genom vattnet över ridvadet. En vandring genom skog, ut till ett stråk av grunt vatten. Tänk vilka bilder det kunde bli, om jag haft en systemkamera! Tänk så mysigt det kunde vara med strand och bad, om det hade varit varmt och soligt. Det blev inget av det. Det blev en otäck cykel-vurpa i första backen. En svettig promenad med trötta barn. En väldigt myggIG rastplats där vi inte kunde fika. Ett alldeles för långt vad med fr djupt vatten för att det skulle vara vettigt att vada med barn på rygg. Lång väg tillbaka till bilen. Dåliga luftrör.
Väl hemma i stugan kollapsade min andning. Jag andades i maskinen och blev bara skakig. Orkade inte med barnen, inte med stugan, orkade inte gå ut i regnet. Jag visste att jag kunde repa mig. Jag visste också att det skulle komma tillbaka igen och igen. Bli värre dag efter dag. Danne förstod, både av hulkgråten och hela situationen. Han kollade genast om vi kunde byta stuga. Men allt var fullt.
En liten stund senare vaknade Alfred. Tröttisen som sovit länge i bilen och nu borde vara piggare. Han slog upp ögonen och gallskrek. Kastade sig fram och tillbaka. Rullade på marken och bara skrek. Kastade tutten. Grät så att han tappade luften. Jag tröstade och bar och vyssjade. Lirkade och lirkade. Han hade akut hemlängtan. Ville inte vara i fjällen. Ville inte cykla mer. Ville inte åka och bada på badhuset. All pepp hade runnit ur oss. Vi kunde inte komma på vad vi gjorde i fjällen.
Så många gånger har jag lyft mig i kragen när mina luftrör stökat. Kontrollerat, ignorerat, kämpat och orkat. År efter år. Jag vet precis vad som händer. Vet hur dålig jag blir. Den här gången valde vi att lyssna på kroppen. Min och Daniels. Framför allt valde vi att lyssna på Alfred. Vi skulle ju på semester, vi kunde åka hem, så det gjorde vi. Redan samma kväll.
Ja, det känns snöpligt. Ja det känns lite som ett misslyckande. Ja det känns JÄTTESKÖNT ATT VARA HEMMA IGEN! Jag bor på bästa platsen, lever bästa livet. Nu stannar jag!