sara.amsby.blogg.se

Tänk att hon föddes den första september ändå. En etta precis som sin mor och sin storebror. Född på gammelfarmor Sveas födelsedag. I efterhand känns det så rätt! Nu kommer vi för alltid få fira in den lugna, rika höstmånaden med en födelsedag för lillasyster ❤️ 

"En alldeles ny människa" sa min pappa när han tog henne i sin famn, 10 timmar gammal. Men för mig var det inte sant. Drygt 9 månader har hon funnits för mig. En liten liten evighet. 

Och bra har det gått. Otroligt bra faktiskt. Jag tänkte berätta om förlossningen här för er som är intresserade. 

Jag har ju hela tiden hoppats på en tydlig start på förloppet, för att slippa undra för mycket när jag ska åka in. Nu kan jag bara le åt den där dagen när allt började. En känslostormig morgon med en massa tårar inne hos min mamma. Därefter en underbar cykeltur där jag kände lite molvärk i magen och tänkte "undrar om det där utbrottet var starten på något" men inte vågade hoppas. Jag var ju ändå minst sagt pigg och igång. Så en lång vagnpromenad där jag fick en och annan riktigare förvärk och tänkte "det händer nog idag ändå". Jag kom hem och tog det lugnt medan Alfred sov. Danne åkte till jobbet halv tre och jag hintade om att det kändes lite i kroppen, "var kontaktbar". Värkarna tilltog och jag bestämde mig för att ta dem på allvar. När Alfie vaknade halv fyra skrev jag till Danne att han skulle gå tidigare. "Jag lagar mat och sen badar jag när vi ätit, du kan ju komma senast vid sextiden". Vid sju var vi redo att åka. Värkarna var uthärdliga men inte roliga att prata igenom och kom mer än en gång på tio minuter. Lagom tid för en bilresa! Jag bäddade sätet med plastlakan och handdukar för säkerhets skull.

I bilen tajmade jag värkar. Först var fjärde minut. Sen var sjätte. På slutet var tionde minut. Det var enkelt och meditativt att åka genom det fantastiskt vackra landskapet. Tidig höst och dramatisk natur i kvällssol. Vi bestämde oss för att köpa kvällsfika på Ica och åka till lägenheten för att äta och eventuellt sova. Jag tog några värkar i affären men det var mycket lugnare än innan vi åkte. Dock var jag inte orolig, det här var kroppens sätt att pausa förlossningen när det inte var läge att föda. Jag var säker på att det skulle dra igång igen. 

Visst hade jag rätt! Efter lyxig kvällsfika och chips och smoothie framför teven hade frekvensen ökat till tre värkar på tio minuter. Jag stod och gungade och blundade och andades igenom dem. Det kändes så häftigt att det äntligen hände! Vi ringde förlossningen och slapp svar som "det är fullt" eller "orkar du stanna lite till?". Istället frågade barnmorskan "står ni utanför - inte det? - ring på klockan när ni kommer så möter vi er". Vi anlände strax innan tio på kvällen.

Vi kan ju det här nu. CTG, vaginal kontroll, domen. Förra gången åkte vi fram och tillbaka. Nu var värkarna aningen glesa, men jag var öppen fyra centimeter och tveklöst igång. Jag var kvällstrött och varm och dåsade mellan värkarna under undersökningen. Vattnet hade inte gått den här gången men lillan var fixerad.

 Efter en snabb överläggning blev vi välkomnad till ett rum. Det var skönt att slippa ta värkarna liggande och få tillgång till både varma handdukar och badkar. 

För att låta värkarna öka i täthet och intensitet började jag med att ta dem stående, därefter halvsittande, med värme som enda smärtlindring. Klockan tolv har jag öppnat mig en centimeter till och är glad att få krypa ner i badet. Genast blir allt så mycket enklare att uthärda. 

Jag sitter där till klockan två. Lyssnar på talbok. Dåsar. Tar värkar. Det känns bra. Jag tänker glatt att varje värk öppnar dörren till min bebis. Kanske kan jag sitta kvar ända tills jag är helt öppen? Men när vi undersöker igen vid två har nästan ingenting hänt. Lite mjukare, lite mer tänjbar. Precis som förra gången. Badet lindrar för bra. Barnmorskan konstaterar genom en sjukt smärtsam undersökning under aktiv värk att vi måste få igång kroppen mer. "Nu tar vi hinnorna så att vattnet går". " Då vill jag ha lustgas!" ber jag och det ordnas direkt. Därefter lämnar inte barnmorskan och sköterskan rummet förrän bebis är ute. Klockan är strax efter två när hinnorna tas. Genast blir allt intensivt, stökigt, mäktigt. Jag skriker JAAAA i lustgasen trots att jag helst vill 😱🤮🔫💣 Vi höjer stegvis från 1 till 2 till 3 (ca 30% lustgas) och bara efter några värkar måste jag trycka. Kroppen bara slits med, det är få pauser. Bara genom att fokusera på Daniels masserande händer kan jag låta bli. Barnmorskan undersöker hastigt. Drygt 8cm öppen på några få minuter. Två värkar till. Brölet kommer. Jag försöker hålla emot. Ny undersökning. Klockan har passerat halv tre och jag är helt öppen bortsett från en liten kant. Jag får ok på att trycka. Bebisen är på väg neråt. Kvart i tre är det dags att krysta på riktigt. "Här var det inte mycket hår" säger barnmorskan när huvudet står och bränner längst ner. "Va, men min bebis har ju mycket hår" tänker jag som trott att det här barnet skulle ärva mitt trollrufs. Hon är ute på tio minuter, 15:54. Genast skrikande och frisk. Ligger och kravlar långt ner på magen, fast i en kort navelsträng. 

Jag är så glad, lättad, omtumlad. "Vilken ful liten krabat" skrattar jag och minns hur jag tyckte Alfred var vackrast i världen. Det bekymrar mig inte alls. Det hoptryckta röda ansiktet är knappast representativt. Jag vet redan att jag älskar det fula lilla trollet. Vilket samarbete vi haft de senaste timmarna! 

Medan jag fick ut moderkaka, blev tryckt på magen, syddes osv pysslade jag upp det lilla livet på bröstet och lirkade in det i munnen. Hon fick snabbt grepp och började klunka. Storebror har ju hållit igång produktionen. Det kom mjölk direkt. Bingo! Då är det ju lätt att förstå vad man ska göra :-) Sen fick vi ett par timmar varvade med mys, fika och kontroller innan vi fick sova. 

Det var en arbetsam med häftig natt! Jag sov med lillan på bröstet ett par timmar innan kroppen var vaken och redo för frukost. 

Vi kände båda att vi ville hem tillsandsmon och familjen igen så efter att ha träffat sköterska, läkare och barnmorska skrev vi ut oss. 

Strax innan lunch for vi hemåt i sakta mak, med en fantastisk höstdag omkring oss och en riktig skatt i babynestet. 

Vi välkomnades av alla, och resten vet ni ju redan :-)

En till vakennatt fick jag förresten, för lillan som sovit hela dagen var plötsligt pigg och bara nöjd i rörelse. Då var det skönt att veta att det fanns många famnar när vi vaknade och att jag skulle få sova på dagen.