Jag firar sovande!
Jag är egentligen i en väldigt pigg och bra period. Magen är stor men hanterbar, jag har nog ingen brist på vitaminer eller mineraler, kan röra mig bra och har mycket energi. Tills den tar slut alltså. Den innehållsrika helgen (som jag redan skrivit om)
följdes av en lååååång måndag med jobb fram till halv nio på kvällen. Hade ett framgångsrikt vägmöte som behövde förberedas, och när jag äntligen kom hem, kunde äta och lägga mig - då var jag alldeles för uppskruvad. Jag somnade inte. Somnade
inte. Somnade inte. Somnade tillslut. Vaknade två timmar senare av att Alfred ville prata med mamma halv tre på natten. Lyckades söva oss båda igen. Vaknade till klockan vid sex. Jo, jag var trött igår, men tog en kortare jobbdag och klarade
mig bra. Idag är det dock vila som gäller!
Nu har jag gått in i gravidvecka 30 och det blrjar kännas verkligt. Någonting har slagits på i hjärnan. Jag får allt mer en relation till den lille som sprattlar så i magen. Med Alfred hade jag på sätt och vis en mamma-känsla från plusset på
stickan. Nu har inte den tiden och orken funnits. Jag har inte velat köpa kläder, rabbla namn i oändlighet, följa appar, pyssla i huset. Inte förrän nu. Eller snart... första steget har varit att lyssna på poddar igen, förbereda en
förlossning, göra plats i huset och i hjärnan.
För någon månad sedan gick jag med i en facebookgrupp för mammor med bf i juli/augusti och det har gjort skillnad! Dels är det många förstagångsmammor som funderar och förbereder för fullt. Där är jag inte än! Först under semestern känns det rimligt
att hänga upp vagga, ta fram bebiskläder, packa väska, förbereda nappar och flaskor och pump mm. Men sen är det en del prematurer som redan börjat komma. En som skulle födas samma dag som vår mini. Det känns märkligt men gör allt verkligare!
För övrigt är läget som följande:
- Väldigt pepp på att få föda igen
- Foglossning och mensvärk, sammandragningar mm efter mkt aktivitet men däremellan känner jag mig stark.
- Nästa BM möte på fredag.
Jag insåg en sak häromdagen också som gjorde mig så glad. När jag gick in k den hör graviditeten var jag smal, trött, sliten, inte helt återhämtad i kroppen, med konstiga sjukdomskänslor. Jag undrade hur jag skulle orka med en till graviditet och förlossning.
Önskade nästan att vi väntat ett år till så att jag hunnit träna ikapp och äta upp mig mer. Nu är jag "tjockare", piggare och friskare i vecka 30 än i vecka 0! Det hör kanske var vad kroppen behövde som bäst 🤗 Träna hinner jag nog göra
tids nog. Jag ska bara ta hand om två barn först.
