Imorse vaknade jag och var så ledsen att jag bara grät och grät. Inte logiskt ledsen, utan fysiskt (hormonellt?) och oundvikligt. Jag kände mig bara så färdig med att vara gravid. "Njut den tid som är kvar" få jag höra - men jag vill inte vara gravid längre! Jag
vill inte gå med en människan inuti min kropp fler dagar. Jag vill inte ha en tung mage och en ond rygg mer nu. Jag vill inte undra när det är dags. Ungen har bannemej fått sin tid därinne, hon har ingen rätt att vara kvar. Så kändes det åtminstone just
då. Men, vad hjälper väl det? Bara att gråta ut med tröst från Alfred och min mamma och så göra det bästa av dagen. Idag sken solen så vi lånade mammas elcykel och gjorde en cykelutflykt innan lunch.
Det är en så härlig tidig höstluft ute just nu. Klar och skarp, lagom sval och lätt att andas. Fina färger. Perfekt utomhusväder!
Vi stannade till vid älven. Kastade lite sten i vattnet...
Hittade några fina bänkar och fikade på trädgårdsäpplen.
Alltså minspelet på vår lilla filur 😍
Efter en lagom lång paus vände vi om och cyklade hem igen. Fick lunch hos svärföräldrarna. Sen sövde jag Alfred i vagnen. Nu ligger jag på soffan och vilar. Känner motvärk och sammandragningar och brottas med hopp och det sunda förnuftet. Det behöver inte betyda något den här gången heller. Orkar
inte bli besviken hela tiden!
