För vi har våra glada barnasinne kvar

Natten var tuff. Tänder, prickar som kliar, drömmar eller någonting annat störde Alfreds sömn. Då störde han vår. Inte bröst. Inte napp. Inte gosa. Bara gnälla. Han vaknade knappt själv. Det gjorde vi. Därför var vi två trötta föräldrar på morgonen. Vi bestämde oss för att vara utomhus så mycket som möjligt för att mota tröttheten i farstun.

 

Först sov Alfred under en lång vagnpromenad där vi fick prata om allt och inget. Sen sövde Daniel honom i soffan och vi hade lite tid för oss själva inomhus. Därefter fångade vi sista solljuset efter lunchen på bästa möjliga sätt. PULKAÅKNING!

 

Tjohooo, se upp i backen, tusen hål i nacken! Ingen som kom i närheten hade kunnat missa oss där vi for fram. Dante skällde nämligen som en galning och försökte bita Daniel i fötterna. Jag hade Alfred i selen på magen och åkte lugnt och sansat med lagom mycket pirr i magen. Daniel gjorde sitt bästa för att få högsta möjliga fart. Tre gånger ner och upp. Det var ett bra och roligt träningspass och vi hann hem precis innan det mörknade. 

 
Och Alfred? Han sov HELA TIDEN. Hur kan det gå så bra att sova i en sele med på en skumpande pulka med hundskall i bakgrunden, men så dåligt att ligga tyst i sängen på mammas arm? En gåta!
 
 

Nu hoppas vi på en god nattsömn efter dagens aktiviteter. Jag längtar redan tills läggningen!