Längesen sist
Det har varit några kalla dagar...
... vackra dagar...
... trött dagar innan den nu uthämtade medicinen fått grepp om astman.
Jag har tänkt lite extra på att dra nytta av Alfreds tillgångar, istället för att bli trött av hans berg-och-dalbane-energi som kräver en insats av mig både när han är pigg och trött. Försökt komma ihåg att berätta för honom att jag är trött och varför.
Be honom om hjälp istället för att skälla när han blir "för mycket". Göra honom duktig och inte till ett problem. Det har funkat över förväntan faktisk! Han har bakat pizza och roat Svea och hämtat grejer. Storkillen ❤️
Han som fortfarande behöver få vara liten och nära ganska ofta. Som gärna hade haft nappen dagarna i ända just nu. Som slänger sig på marken när han inte orkar vara duktig längre.
Han som älskar sin syster mer än allt annat. Som hjälper henne med allt möjligt och berömmer hennes minsta framsteg. Som hellre är med henne än ensam med sin mamma även om han behöver all närhet han kan få från mig.
Storkillen som behöver lek och kompisar numera och som därför går på kyrkis på onsdagar och på förskolan på torsdagar.
Så passar jag på att gosa lite extra med goa Lill-Svea när Alfred har fokus på annat. För hon behöver också sin mamma nu, när utvecklingen går rasande snabbt och hon har börjat röra sig i rummet. Nu ålar hon bakåt riktigt snabbt och vänder sig lite då
och då. Rött skönt att sitta fastknuten på sin mamma eller pappa mellan lekstunderna!
Få lite lugn och ro tills den där roliga men ganska vilda brorsan kommer hem igen!
Ja, så har vi det i kalla januari. Som vi brukar ungefär, bara lite kallare och lite tröttare. Men det är nu det vänder, mitt i januari, snart kommer solen igen och med den energin!
