Hhh

Jag tänkte att vi skulle prata lite om förväntningar. Förväntningar och behov. Och om dagen som varit förstås. För visst är en dag så mycket mer än bara det vi ser på bilderna efteråt? Varje dag är helt proppfull av behov som ska, eller kanske inte ska, tillgodoses. Dessutom förväntningar som bara kanske uppfylls. Eller vad säger ni?

(null)

Lördag. Utflykt. Skridskoåkning på Sidsjön. Idag åkte vi till Sundsvall för lite roliga påhitt. Bland annat skridskoåkning på sjö istället för isrink. Vi har åkt på Sidsjön varje år sendan vi träffades. Det har bland annat sett ut så här:

(null)

Och så här:

(null)
(null)
(null)

Som vuxen är det därför lätt att föreställa sig hur man snabbt glider runt sjön på den breda isgatan, med vinden i håret och sådär. Gärna lite sol och blå himmel också. Fast egentligen vet vi ju att det inte kan bli så. Vår superstjärna på is är ändå bara 2,5 år och orkar med ca 10 minuter och några meters åkning. 

(null)

Ska man stanna på "utflykten" lite längre än så krävs det att man tänkt lite längre. Tagit med fika. Tagit med kompis. Hittat en lekplats. Överlag behöver man växla aktivitet. Så väl förberedda var vi inte idag. 

(null)

Därför åkte jag runt en stund med Alfred medan Danne och Dante förverkligade lite "vind i håret" föreställningar på en tur runt sjön. 

(null)

Under tiden de var borta hann Alfred tröttna på skridskorna. Istället spanade han in något mycket roligare! För så är det ju ofta, att det man som vuxen peppat inför kanske inte alls är det barnet är mest intresserad av. Då gäller det att snabbt kunna byta fokus. Utan att bli allt för besviken för att det inte blev som förväntat! Nu drog vi oss istället till ankdammen. 

(null)
(null)

Den var rolig på riktigt! Här kunde Alfred stanna mycket längre än tio minuter. Prata om pappa ankor med grönt huvud, bruna mamma ankor och klura på vilken som då var Alfred-ankan. Helst ville han klappa ankorna så efter en stund valde vi att locka bort honom med ett magiskt ord. GLASS.

(null)
(null)
(null)
(null)

Danne susade iväg på en snabbtur till stan och släppte av Alfred och mig på COOP. Här köpte vi en efterlängtad chokladglass (han har väntat sedan badhuset igår) och tog en sjalpromenad tillbaka för att fika. Här är ju förväntan helt klart på topp! Lördag. Glass. 

(null)
(null)

Förutom glass hade Ami och Kåge fixat kaffe och go-fika. Helt okej faktiskt ;-). Fast innan glassen var slut hade Alfred blivit trött och det kladdade och slutade med ledsna tårar. När man är liten är det svårt att hantera att verkligheten inte alltid blir som förväntat! 

(null)

Då är det bra att få somna på mammas rygg och tanka litegrann igen ❤️

(null)

Men var det verkligen skridskoåkning och glass jag tänkte på när vi nu skulle prata om förväntningar och behov? Nej, inte riktigt såklart. Jag är just nu mitt uppe i den där hemma-mamma-snurren där livet på det stora hela handlar om att tillfredsställa så många behov som möjligt och uppfylla förväntningar då det är rimligt, i andra fall hantera konsekvenserna. Mina egna behov önskar jag oftast att jag kunde stänga av. Det är ju så många att hantera ändå! Då ska vi inte ens tala om förväntningar. Tänk en vanlig morgon. När jag vaknar är jag 
1. Hungrig
2. Kissnödig
3. Supertörstig
4. Dygnsur av nattamning

Samtidigt  har jag hand om två mysiga småttingar. De vill börja morgonen med gos i sängen = underbart. Sen ska det letas kläder och strumpor. En ska byta blöja. En hund ska ut. Mamma välling! En hund ska in. Mamma barnprogram. En hund ska äta. Svea skriker - någon kramades för hårt eller nöp litegrann. En hund ska ut igen. Mamma sitt med oss. Två vill mysa. Jag skulle vilja koka kaffe, tända elden, få undan gårdagens disk och äta vid köksbordet.

Om jag har en förväntan om den där frukosten då jag sitter ensam med min kaffekopp och bläddrar i en tidning i sisådär en halvtimme (ja jag vet, ni skrattar åt att jag ens tänker tanken, men så kan ju en man göra, liiiite oröttvist ändå!) så kommer jag bli besviken. Om jag istället fokuserar på vad som är behov (kissa, äta, dricka och torra kläder) och vad som är drömmar så kan jag istället fokusera på att gosa i soffan, gosa på köksstolen, vara tacksam för lugnet, vara tacksam för tiden med mina barn. Sååå mycket bättre! 

(null)
(null)

Jag inbillar mig att jag har blivit en klokare och lugnare förälder sedan Alfred var i Sveas ålder (det är Alfie på bilderna ovan). Jag hanterar nu två barn, två viljor (eller fem) minst lika bra som jag fixade en halvåring för ett par år sedan. Oftast. När bilden av att få slänga mig på soffan med mobilen istället för att leka jaga-lekar med två barn dyker upp försöker jag känna efter "är det i huvudet eller i kroppen jag är trött?". Om det är kroppen, då kan vi kanske läsa allihopa på sängen och vila en stund? Om det är huvudet, då kan vi kanske ta en promenad och bara vara tysta? Om det bara känns som att "jag får aldrig vara ensam" då är det bra att påminna sig om hur kort den här tiden är! 

Liten Alfred som fått börja äta mat
(null)

För behovet av att få vara barnfri, det som kanske inte är ett riktigt behov men ändå tränger på ibland, det blir bara tillfredsställt korta stunder varje dag. Eller inte alls. Svea vill ligga vid bröstet hela kvällarna. När en sover är den andra vaken. Sällan är båda hos någon annan. Men så säger det poff - och den tiden är förbi. Lika bra att gå in för att gosa nu när barnen är små! Och njuta lite extra av att vara ensam de gånger man får chansen. 

En sista på söt-Alfred, 6 månader.
(null)

Ja, det var lite tankar som snurrat i huvudet på en jonglerande mamma de senaste dagarna. Godnatt, håll tummarna att vi får sova gott hela familjen här hemma hos svärföräldrarna!