Ett slut och en fortsättning

Varför är det så med en riktigt bra berättelse, att ju mer fast man blir i den, desto fortare tar den slut? Borde det inte vara tvärt om - att de riktigt bra böckerna varar för alltid? Nu har jag läst ut boken om vandringen och det känns lite tomt. Sista kapitlen sträckläste jag igår, med en sovande Svea i knäet och killarna hos svärföräldrarna. På slutet fick jag ta del av kluvenheten inför att den långa vandringen äntligen närmar sig målet, och därmed kommer att ta slut. På gott och ont liksom. Precis som boken. Både huvudpersonen och jag tvingades vakna upp till en ny verklighet. Själv dök jag ur transen man hamnar i när man bara bläddrar och bläddrar i allt skummare dagsljus, satte Svea i sjalen, drog jättedunjackan över oss och promenerade ut i kylan. Drog ett djupt och uppfriskande andetag. Insåg snart att det kändes som om jag hoppat in i en saga, inte precis slagit igen en. Himlen var pastellfärgad i färger som gick från ljusgul till blå till lila till ljust rosa över de skarpt svartvita grantopparna. Dunig snö på grenarna. En slingrande stig genom skogen. 

(null)
(null)

Jag hade precis stängt dörren till Cheryl Strayed och hennes verklighet. Tänk om hon kunde glänta på den igen och läsa berättelsen om mitt liv. Jag tror att hon skulle uppskatta den! Det är visserligen ingen äventyrsroman, ingen deckare, inte ens lite romantisk feelgood. Berättelsen kan närmast liknas vid en Bullerby-saga för vuxna. De dagliga anekdoterna om små utflykter och vardagliga spänningsmoment. Naturromantik. Småkonflikter och bryderier. Inte helt olik en vandring, fast mindre smärtsam och utan mål. 

(null)
(null)
(null)

Tråkigt har vi åtminstone sällan. Inte så länge åt gången åtminstone! Alltid finns det något att göra. Pulsa genom djupsnö och ha picknick med utsikt över älven till exempel. Lapa i oss sol och försöka åka pulka i djupsnö. Dra sovande lillasyster på pulka tills hon vaknar och vill upp i sjalen. Springa med storebror som plötsligt ropar "jag kissade på mig" och svära lite över att det inte blev som vi tänkt oss. Konstatera falskt alarm och slappna av igen i en varm bil. Det är ett vardagsäventyr värdigt en saga tycker jag. En barnbok om inte annat! 

(null)
(null)
(null)
(null)

Bara att klättra runt i snön runt knuten är en upplevelse. Vi leker att grådvärgarna attackerar och kastar snö på dem så att de flyr. Sen sparkar vi fotboll med hårda snöklumpar. Killarna gräver tunnel. Grannen skottar tak. När det blir kallt tävlar vi in i värmen igen. Tänder brasan. Leker simskola på golvet.

(null)
(null)
(null)

Alfred och jag känner oss plötsligt busiga. Planerar extra tokiga tokigheter. Spolar upp ett bad. Klär av oss till bara underkläder. Springer ut i snön. Först vågar han inte när allt kommer omkring. Jag får rulla mig ensam och det är kallt kallt kallt. In till badkaret. Fast han vill så gärna. Får gråten i halsen. Vi springer ut igen. Kastar snö upp i luften. Han växer av att våga. Får en hi-five. Ner i varmvattnet. Men han var nog inte helt färdig med sitt uppdrag. Ut igen. Våta spår genom hela köket. Vi kastar snö på varandra. Nu har han fångat sin historia och den berättar han igen och igen. Om hur mamma och Alfie var nakna i snön och buuuusade och kastade snö på varandra. Sen badade vi varmt och länge. 

(null)
(null)

Ja nu är det februari här på Sandsmon och vi har det bra i solskenet. Vi har också stundvis en arg 2,5 åring, en skällande hund och småtrötta vuxna i huset. Imorse hade vi -26 grader ute, iskalla golv och nybakat bröd till frukost. På eftermiddagen sprang jag med Dante och nu har jag varit med Svea på kör. Boken jag läste må vara slut men livet det fortsätter och fortsätter och får gärna hålla på riktigt riktigt länge! Däremot borde det här inlägget sluta här. Det är mitt i natten. Svea sover uttröttad efter härlig sångstund och plågsam skrikfest i bilen. Nu ska jag äntligen göra det jag med. Godnatt!