Kropp och själ
Nästan tre veckor har gått sedan förlossningen. Tre veckor som känns som ett liv. Sveas hela liv hittills. Kroppen har återhämtat sig på ett mirakulöst sätt. Jag har ingen mage alls. Inga "gravidkilon". Känner mig stark trots att musklerna inte är på
plats i bålen än. Igår bar jag båda barnen i sjal och det kändes hur skönt som helst. Vi vandrade i höstfin natur över myr och i skog som om det var den naturligaste sak i världen.
Frisk luft, strålande sol och vackra höstfärger gjorde susen för själen.
Att få komma ut i naturen. Se Alfred springa runt och glädjas åt allt han upptäcker. Ha en harmonisk Dante kring fötterna. Känna lugnet i höstluften.
Samtidigt kryper sig en påträngande trötthet in under huden. Tålamodet tryter allt oftare. Jag är småsur och lättirriterad. Orkar inte riktigt jaga litet yrväder med stark vilja genom vare sig vardag eller spännande utflykter.
Orkar inte alltid lyssna på det ständiga bruset av repetitiv svada som strömmar ut lillpojkens mun. Särskilt inte när det ackompanjeras av upprört bebisskrik på hög volym.
Jag börjar helt enkelt bli väldigt trött!
Inte av sömnbrist. Vi får sova hela nätter med bara enstaka korta uppvak. Inte heller av brist på avlastning. Vi har Både varandra och föräldrar till stöd och just nu är Daniel pappaledig (de där tio dagarna) så jag är aldrig ensam.
Jag tror snarare det är en kombination av amning, hormoner och läkningsprocessen som tär på kropp och själ. Kanske förenat med den mentals omställningen till att ha två att ta hand om och räcka till för. Ständigt minst ett barn i famnen.
Stygnen läker fortfarande. Nacken är böjd och ryggen belastad vid amning mm och det börjar kännas i senor och huvud. Kroppen ställer om och tre veckor är en evighet och ingen tid alls.
När jag ser tillbaka på Sveas första månad vill jag minnas allt det andra, det roliga och viktiga.
Utflykterna vi gjorde och den varma mjuka lilla kroppen.
Det stora i att vara föräldrar till två och hur Alfred växte i sin roll som storebror.
Det fjuniga håret mot mina läppar när jag gosar ner näsan i hennes hjässa. Hur hon vrider huvudet med kinden mot min haka, söker pussar, vill vara nära.
Just nu är jag trött på dagarna. Lite grinig ibland. Behöver kanske vila och sova lite mer. Ändå är jag så tacksam för den här tiden. För utflykterna, vädret och upplevelser med lilla familjen.
Det är dagar som de här man njuter av många gånger om genom bilder och gemensamma minnen!
