sara.amsby.blogg.se

 

Fast så kommer inget sömntåg. Jag blir aldrig så från djupet besviken och arg som just då. Precis när jag inser att det kanske inte blir någon tvåtimmarspaus från ständigt-kackel-i-mina-öron - då känner jag mig så in i döden trött. 

I torsdags, efter korvgrillning i friskluften och misslyckad pappa-nattning, då gick jag och gick och gick och gick med vagnen. Det var plan B helt enkelt. Ett koppel gick sönder. En tossa ramlade av. Vante på bebisfot. Hungrig bebis mutades med napp. Och jag gick och gick och gick. Den dagen fick vi vår belöning. Han somnade tillslut. Jag kunde lägga in bilder på datorn och mysa med Svea medan Alfred sov och sov och sov. 

Igår, då när plan A var att laga dammsugaren, formulerade jag en B-plan redan efter halva varvet. Somnar han inte nu så hämtar jag selen och går till gymmet. Somnar han på väg ner tränar jag och Svea. Är han vaken får han vara med och så somnar han på väg tillbaka. Den rundan skrek Svea i vagnen. Jag konkade unge i famnen, puttade vagn, ropade på hund. Tacka sjutton för att Alfred höll sig vaken. En räv rymde ovh hittades av grannen. Jag in och hämtade selen, reflexväst, ryggsäck och babywatch. När jag kom ut med Svea på magen, redo att gå ut på vägen, var Dante borta. Jag visslade, ropade, gallskrek. Hund*piiiiip* hade rymt till svärföräldrarna, som inte var hemma. Plan B höll på att gå i stöpet, men vi tog oss faktiskt till gymmet tillslut. Med vakna barn. Ingenting sov Alfred den dagen och det funkade ju det med. Han somnade på tre minuter på kvällen och jag fick myskväll med Danne. 

Det var vardagens små viktiga oväsentligheter. En annan sak jag har tänkt på ett tag är mycket större. Så stor som jordens framtid. Där finns ingen plan B. Åtminstone ingen Planet B. Det funderade jag mycket över innan jag skaffade familj och behövde orken till att hantera alla småkriser. Plötsligt släppte jag på många av mina försök till att vara miljövänlig. Jag har aldrig slängt så mycket mat som nu (halvätna Alfred-portioner och dålig mat från kylen), spolat så mycket vatten som nu (vattenlek ger mig lite extra tid), handlat på pris mer än eko och överlag handlat så mycket saker. Ändå är det nu framtiden blir så viktig. Alfred och Sveas framtid. Så som jag lever nu, som vi svenskar lever livet, är inte hållbart på det stora hela. Ingen annan kommer lösa klimatkrisen åt oss. Jag kan inte vara superbekväm hur länge som helst. Något litet borde jag börja med redan nu. Jag inser att det inte kommer vara avgörande saker som "sluta köra bil" "köpa allt ekologiskt" "ha ett köpfritt år" eller andra beundrandsvärda ställningstaganden. 

Vissa mål kan jag kanske sätta upp för framtiden. Såsom:

"skaffa solceller" "skaffa höns för att minska matsvinnet" "köp miljövänligt när ekonomin tillåter det".

Litegrann gör jag faktiskt redan. Det här till exempel: 

- Komposterar

- Använder inte smink och endast miljövänliga hygienprodukter

- Köper så mycket som möjligt eko i affären

- Handlar gärna begagnat men inte alltid

- Flyger i princip aldrig

Det räcker inte så långt ändå... så här är några små förändringar jag tänkte börja med genast: 

- 1-2 köttfria dagar i veckan

- Kolla upp tjänsten matsmart

- spola mindre med kranen

- stänga kylen på en gång

- inte lämna ytterdörren öppen på vintern

- bli bättre på att ta vara på mat innan den blir dålig

- tänka en gång till innan jag köper något nytt - finns det att hitta begagnat? 

Vad tänker ni om klimatet och miljön? Har ni några bra tips på hur man med små medel kan göra ett lite mindre avtryck?